Det kan vara så att lyrikromaner är det absolut bästa jag vet. I alla fall om den är i klass med En gång av Margaret Wild. Det är det bästa av två världar, dikter och handling, mycket fokus på språk, men ändå personer att följa och engagera sig i. Om jag inte hade avskytt folk som säger eller skriver ”I like” hade jag gjort det nu. Och förresten gör jag det rätt ofta själv, så avsky är ett starkt ord. Starka ord är annars min melodi.
Tillbaka till boken, som fått äran att vila på Lillebrors fina påskpyssel som han älskar så mycket att han vägrar ta bort det. Rosa burr med små lila, rosa och turkosa små kycklingar vilade på, eller snarare i. Bara det bästa är gott nog för bra böcker. Ett tydligt tecken på att En gång verkligen är en bra bok.
Vi får möta Gabe, snyggare än de flesta och väl medveten om det. Tillsammans med Al och Bram fixar han riktigt bra fester. Gabes ansvar är att locka dit tjejer och det uppdraget fullgör han med den äran.
Mest tycker jag om hans hemlighet, hans totala förälskelse i dottern till Carolina och Gino i närbutiken. Hon kan vara runt året kanske och
genom stunderna med henne visar Gabe en lite mindre hjärtlös sida av sig själv.
Gabes styvmamma Sara är annars orolig över att han håller på att förvandlas till en rätt obehaglig person, med ett vackert yttre och ett totalt känslolöst inre. För oss som får läsa dikter om Gabes liv och tankar är oron inte lika stor.
En fest visar sig dock bli mer betydelsefull för Gabe än någon annan:
GABE tills det är morgon
Fest igen.
Ett nytt hus,
en ny skock tjejer.
Någon som heter Helen
frågar om jag vill dansa.
Ansiktet är konstigt, skadat
men leendet är magiskt!
När jag hämtat mig från chocken
hittar vi ett tyst hörn där vi kan sitta och prata.
Och prata.
Och prata.
Vi har ett flyt, en självklarhet,
som vi känt varandra
hela livet.
Jag berättar om pappa och Sara och Luke.
Jag berättar om min mamma sjöjungfrun.
Och den där kvällen på en fest
en gång för länge sen.
Om brevet under min säng.
Hon lägger armarna om mig
och stannar
tills det är morgon.
Det finns dikter berättade i jag-form av Gabe och senare också Helen. Vi bjuds dock också på dikter i tredje-person om Al, Bram och andra personer som ör betydelsefulla för historien. Tillsammans bildar dikterna en historia om yta, innehåll, vänskap, kärlek, rädsla och mod. En synnerligen läsvärd liten bok om allt det stora i livet. Jag berättar inte mer nu. Jag vill inte förstöra din läsupplevelse genom att berätta för mycket. Läs den själv och stig in i en värld där Gabe tror sig regera.
Boken är en recensionsbok från X-publishing.
…sade tack och adjö och försvann!
Precis!
Jag tyckte också väldigt mkt om den här boken. En liten pärla!
Det är det verkligen!
Jag tycker ännu värre om folk som säger/skriver ”me like” 😉