Det är svårt att sätta fingret på vad som gör en bok bra. Jag vet att jag uppskattar ett poetiskt och personligt språk, men det är omöjligt att egentligen beskriva vad jag menar. Jag vet bara att vissa författares språk får mig att rysa av välbehag, medan andra bara framkallar ett jaha, eller kanske till och med ett rått skratt och en suck om överpretentiösa skribenter. Det senare händer inte så ofta måste jag erkänna. Jag är en sucker för annorlunda och personliga sätt att skriva.
Det räcker dock inte med ett bra språk. Ganska självklart egentligen, då inget språk klarar sig utan ett innehåll att beskriva. När det gäller innehållet är det personerna som är grejen. Jag måste tro på dem och dessutom känna med dem. Definitionen av en riktigt bra bok är för mig när den följer med mig även då jag inte läser. Om jag funderar över vad som hänt och vad som kommer att hända med personerna jag läser om. Om de lyfter från sidan och börjar leva ett eget liv i mitt huvud.
Just nu läser jag Norrlands svårmod, som går galet trögt att läsa, men där huvudpersonen Anna ändå är tillräckligt viktig för mig för att jag ska läsa ut den.
Jag tänker dock väldigt mycket på Clara och Carolin i Att ringa Clara. Medvetet läser jag om dem i små doser, långsamt, långsamt, för att hinna tänka riktigt mycket. Det finns två sätt att läsa riktigt bra böcker, galet snabbt i ett svep, för att det inte går att vänta, eller långsamt för att historien kräver sin tid. Jag tycker om båda sorter.
Oskuld och arsenik är en sådan bok som jag önskar att jag läste för 20 år sedan. Då hade jag älskat det dramatiska språket med alla sina underförstådda oh och ah. Nu har jag lite svårt att engagera mig i personerna som inte riktigt fastnar. Jag läser vidare och hoppas att de ska nästla sig fast i tanken. Jag vill gärna att de gör det, det finns plats för dem, med de väljer att hålla sig kvar på sidorna i boken. Det går snabbt och lätt att läsa, men det räcker inte.
Känslan en bra bok väcker och tankarna den föder måste vara ett av de bästa måtten på hur bra den egentligen är. Ett högst subjektivt sätt att mäta kvalitet förstås, men visst är en recension och ett betyg av en bok per automatik en subjektiv historia?
Jag brukar inte tänka så himla mycket på just språket men en som jag verkligen fastnade för var Johanna Nilssons bok Hon går genom tavlan ut ut bilden. I alla fall den boken skriver hon riktigt bra, tycker jag. Har du läst den?
Jag har ju inte det. Måste verkligen göra det.
Visst är det underbart med en bra bok! Vad som är ”bra”, kan ju vara svårt att definiera. ”Det braiga finns i läsarens ögon…” Typ
Ha det gött!!
Ja, subjektivt är det verkligen! Undrar varför det ändå är så kul att ta del av andras tips? Man kanske vill jämföra – det här gillade hon/han, undrar om vi tycker samma? Och hittar man någon som gillar samma böcker som en själv kan man ju hoppas att tipsen också är bra 🙂
Ja visst är det subjektivt! Men ”en bra bok fastnar” är väl ett passande uttryck som något förlag har som sin slogan:-)Fast när det gäller deckare så är det oftast en upplevelse för stunden, få deckare fastnar tycker jag.
Håller med om att få deckare fastnar, men de kan ändå vara bra för stunden och fylla tankarna då.