Annorlunda Clara och Carolin

 

Vi gick i lindallén utanför skolan.

Hon stannade och vände sig mot mig igen rann tårarna nedför hennes kinder. Hon sade:

”Så här borde jag ha gråtit.”

Jag sade: ”Du liknar ingen annan.”

Hon sade:

”Jag vet”

 

Vad är det egentligen som är så speciellt med Clara? För Carolin är hon vänskap, kärlek, äventyr och liv. Clara är den bästa vännen hon har, men samtidigt är Clara ingen man äger och har. Hon fladdrar på sin egen väg i livet dit ingen får följa henne.

När Att ringa Clara av Anna Schulze börjar är Clara försvunnen. Hennes bror Carl, den stela mannen som Clara beundrar och älskar, ringer till Carolin och ber om hjälp. Carolin börjar ringa Clara utan resultat.

Vi får följa med till början av en annorlunda vänskap, till folkhögskolan dit Carolin och Clara kommer med sina instrument. De är unga och begåvade och de finner varandra direkt. På ytan har de inte mycket gemensamt, men de blir bästa vänner. Clara med sin cello och Carolin med sin fiol. Clara som övar ibland och alltid är bättre då än när ändra lyssnar och Carolin som övar, övar och övar för att nå perfektion. Denna strävan finns kvar under folkhögskoletiden, lever vidare under musikhögskolestudierna och överger henne knappast under tiden som frilansande musiker.

Clara är den som får Carolin att våga vara någon annan, både bokstavligen då de smyger in i skolans kostymförråd, men också i tanken. Det är tydligt att Clara inte är som alla andra, men för Carolin tror jag att hon är nödvändig.

Ganska tidigt förstår vi också att Carolins nuvarande liv inte är det bästa. Hon har blivit lämnad av John, också han musiker, som nu sover med Miriam istället. När även Clara försvinner förlorar Carolin de två viktigaste personerna i sitt liv. Kanske är det därför hon behöver gå tillbaka i tanken och rannsaka sitt liv. Hur har hon egentligen hamnat där hon är, ensam, övergiven och i sina egna ögon, totalt misslyckad.

Jag började spela fiol när jag var fyra år och musiken var en stor del av min barndom. Jag tycker därför extra mycket om att läsa om orkestervärlden, där violinisterna kan gömma sig, medan många andra är själva i sin stämma och därför måste gilla att synas och höras. Jag känner igen avundsjukan över de röda märkena på halsen som en symbol för ambition och uthållighet och njuter av alla musikreferenser som sprids över historien och ger den ett extra vackert sken. Själv var jag aldrig varken speciellt ambitiös eller särskilt begåvad, men jag gillade musiken och gemenskapen den gav. Kanske är det också anledningen till att Clara går vidare i musikens värld, trots att den ger henne en hel del ångest.

Jag tycker också om referenserna till de flickböcker jag själv läst och älskat, som Carolin också älskar, men inte riktigt kan stå för. Jag blir sugen på att läsa om några favoriter och kanske få känna mig som barn igen. Om det nu är något att eftersträva. Jag tror inte att Carolin egentligen längtar tillbaka till sin ungdom. Hennes berättelse handlar inte om att vilja återvända, utan snarare om att söka förklaringar. Både till Claras försvinnande och sin egen ovana att utplåna sig själv.

Jag älskar Anna Schulzes språk. Det är förvisso på sina ställen både högtravande och metafortyngt, men jag imponeras av att varje ord verkligen är genomtänkt och behövs. Det finns inte ett enda onödigt ord i boken. Alla är vägda på guldvåg och passar perfekt där det placerats. Att ringa Clara är därför en bok som bör njutas långsamt. Det är en vacker, välskriven och gripande historia om vänskap, kärlek och svårigheten med desamma. Personerna fyllde mina tankar under den tid jag läste om dem och det kändes verkligen som om jag fick vara en del av deras liv. Världen Schulze bygger upp är så levande och jag är glad att jag fick lov att vara en del av den en kort stund.

Boken är en e-bok och jag börjar mer och mer älska detta format.