Änglavakterav Kristina Ohlsson är den tredje boken om Fredrika Bergman och Alex Recht, den bästa och kanske den mest obehagliga av de tre. Enligt Ohlsson själv var tanken att boken skulle vara en mörk historia, som bara blev mer och mer dyster. ”Jag kände ganska tydligt när jag skrev att jag ville slå an en ton direkt, en stämning av att det är på väg åt helvete” och ja, den känslan finns helt klart i boken. Utan tvekan.
Det har gått ett år sedan förra boken och mycket har hänt. Fredrika och Spencer har blivit föräldrar till en dotter och Alex har blivit änkling. Spencer har det lite trassligt på jobbet och bestämmer sig därför hastigt och lustigt för att vara pappaledig, vilket lägligt nog betyder att Fredrika börjar arbeta igen. Ett befogat tidshopp alltså.
Det första som händer i boken är att en ung kvinna hittas mördad i ett skogsparti. Liket saknar huvud och händer, men kroppen identifieras ändå och det visar sig att det är en ung student som varit försvunnen i två år. Hon dök aldrig upp på den fest hon skulle varit på och utredningen kring hennes försvinnande tas självklart upp igen.
Vid sin död höll studenten, Rebecca Trolle, på att skriva en uppsats om den kända barnboksförfattaren Thea Aldrin. Hon är egentligen för ung för att bo på hem, men då hon suttit fängslad för att ha mördat sin förre sambo är hon i behov av stöd. Hon har dessutom varit tyst sedan brottet begicks och det gör självklart saken lite mer komplicerad.
Parallellt med utredningen får vi också läsa protokoll från en internutredning som sker efter att fallet blivit löst. Vi förstår ganska snart att det varit en väldigt omfattande och tidsvis våldsam utredning och att någonting gått fel. Så mycket mer vill jag inte avslöja, då det är så himla lätt att skriva för mycket och på så sätt förstöra läsningen för er.
Som vanligt lyckas dock både Fredrika och Alex bli lite väl insyltade i utredningen. Fredrika, då hennes sambos namn dyker upp i utredningen och Alex för att han träffar en ny kvinna som är lite för inblandad i utredningen för att det ska vara riktigt okej.
Jag är imponerad av Kristina Ohlsson. Hon skriver väldigt, väldigt bra. Historien är tät, spännande och definitivt läsvärd. Är du nyfiken på Kristina Ohlsson tycker jag dock att du ska börja med första boken Askungar som också är mycket bra.
Jag gillar också hennes böcker! Längtar redan till nästa…
Nu ville jag inte läsa så långt i recensionen då jag bara läst Askungar själv och gärna vill fortsätta bli överraskad i de följande två. Men om det här är den mest obehagliga av dom, då måste den vara grymt obehaglig för jag tyckte Askungar var farligt obehaglig och jag undrar om jag hade kunnat läsa den om jag hade barn.
Nej det var jobbigt det också, men jag tyckte att den här var obehagligast då den cär så osmaklig.