Jag säger inte att Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer är en dålig bok, men jag tycker inte att den var speciellt bra heller. Jag hade höga förväntningar ska sägas och kanske gjorde det att fallet till marken resulterade i en riktigt platt pannkaka.
Det låter bra på pappret. En pappa dör i terrorattacken 9/11, två år senare hittar hans son en nyckel i ett kuvert märkt med namnet Black. Han utgår i alla fall från att det är ett namn och bestämmer sig därför för att söka upp alla som heter Black i New York för att hitta någon som vet vart nyckeln går.
Förutom Oskar får vi följa hans farmor och farfar. Den historien funkar lite bättre, men är inte heller direkt gripande.
Tyvärr var Extremely Loud & Incredibly Close definitivt ingenting för mig. Konstigt, då många bloggare jag brukar dela boksmak med har höjt den till skyarna.
Varför gillade jag den då inte?
Jag hade svårt att relatera till Oskar för det första. En superintelligent 9-åring som för mig saknar trovärdighet. Svårast har jag för att han i sin jakt på rätt Black som kan berätta om en nyckel vill kyssa en av de kvinnor han möter. Denna lilla händelse irriterade mig kanske oproportionellt mycket, men irriterad blev jag.
Jag gillade inte att Safran Foer låter sin längtan efter att skriva en experimentell och annorlunda bok överskugga den historia som borde stå i centrum. Visst är det udda och visst är det lite lagom galet och skojsigt ibland, men ärligt talat gör allt lull-lull att personerna förblir pappfigurer. Det känns konstlat och överpretentiöst då formen blir viktigare än innehållet.
Riktigt irriterande är det också att slutet är ett sådant totalt antiklimax. Hela sökandet skulle ha kunnat undvikas. Hur onödigt är inte det?
Och vad gillade jag?
Berättelsen om farfar som inte talar och som har No och Yes tatuerat i handflatorna. Den delen av historien funkar rätt bra. I övrigt inte mycket. Jo, Oskar som teaterhjälte är rätt kul också.
Vill du läsa en lite mer positiv syn på boken ska du titta in hos Fiktiviteter.
Tänk att jag trodde nog att du skulle tokgilla precis som jag gjorde. Där ser man – jag håller med dig i kritiken, visst var där alldeles väldigt mycket lull-lull som delvis skymde en bra historia men jag köpte det. Med hull och hår. Tur man tycker olika, det blir likasom mer intressant då!
Trodde också att jag skulle tokgilla…
Ååh, jag som älskar den här boken. En av mina favoriter faktiskt! Jag gillar just det experimentella i den, bland annat. Men så är det ibland, det var intressant att läsa vad du tyckte om den. Jag hade samma upplevelse nyligen då jag läste ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”. Jag var säker på att jag skulle tokälska boken men tvärtom tyckte jag inte den var något vidare.. ska blogga om det när jag lyckas övermanna min enorma bloggtorka. 🙂
Har inte läst den här, men fixade inte Safron Foers Allt är upplyst heller. Försökte börja på den två gånger, men jag kom bara inte igenom. Gillade inte språket alls. Har inte helt gett upp, men den är ju inte högt på priolistan om man säger så…
Nej att läsa mer av honom är kanske inte det första jag gör.