En helt ny och svårforcerad värld

Varje år letar jag lite planlöst efter jobb på svenska utlandsskolor. Drömmer är att någon gång dra iväg någon annanstans och jobba. Den senaste annonsen jag såg som skulle passa oss båda var i Riyadh. Det lockade inte särskilt och efter att ha läst Tina Thunanders bok Resa i Sharialand Ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien blir jag knappast mer sugen.

Thunander berättar om ett land där kvinnor knappt kan röra sig, men där fascinerande saker som kvinnohotell finns för att underlätta rörelsefriheten.  I kvinnohotellet får inte sedlighetspolisen tillträde. Inte heller i de shoppingcenter som är enbart för kvinnor.

Att kvinnor inte får köra bil är absurt, men att det skulle vara en så viktig sak att förändra hade jag inte tänkt på. Det måste väl finnas andra, mycket viktigare saker.  Och ja, det gör det kanske, men att kunna röra sig är viktigt och i Saudiarabien är det med bil man rör sig.

Att det är så provocerande att kvinnor rör sig utan en man i sällskap är svårt att förstå, men så är det även för framstående kvinnor som Fatima, professor i matematik som har med sig sin man som förmyndare då hon deltar i matematikkonferenser utomlands. Hon får i alla fall vistas i samma rum som andra män under konferenserna. Hade det varit i hemlandet, skulle män och kvinnor suttit i olika rum och möjligen kommunicerat via tv-skärmar.

De senaste åren har världen dock öppnat sig mer för kvinnorna, då det räcker med ett intyg från kvinnans förmyndare för att hon ska kunna resa. Det finns också en lag som säger att både kvinnor och män har rätt att utbilda sig utomlands och dessutom få ekonomiska bidrag av kungen.

Kung Abdullah sägs stödja en förändring av samhället, men frågan är om det är han eller mutawwa (den religiösa polisen) som styr. Tyvärr verkar det vara de senare, men många hävdar ändå att det är kung Abdullah som ska reformera Saudiarabien.

Kungen ja, det finns det bara en, men det finns typ 300o prinsar och säkert lika många prinsessor. Det som styr är dock sharialagarna och när det gäller familjefrågor så sköts det inom familjen. Det är alltså familj och släktingar som t.ex. straffar kvinnor som kör bil, inte en domstol. Galet.

Även samhällets maktutövar straffar dock och kvinnor som deltog i en manifestation där de körde bil själva blev av med jobbet både på universitet, skolor och andra platser. Alla moskéer i regionen fick en lista på de deltagande 47 kvinnorna och namnen lästes upp. Deras män var tvungna att besöka inrikesministeriet och skriva under ett dokument att de aldrig skulle tillåta sina kvinnor att köra bil igen. Thunander intervjuar Fawsia som var med i manifestationen och vars man inte skrev på dokumentet. Hennes far och andra manliga släktingar vägrade också straffa henne.

Tina Thunander drivs av en vilja att beskriva, inte att fördöma, vilket gör att hennes reportagebok är både intressant och saklig. Ja, det är ett galet land och nej, det är absolut inte möjligt att acceptera den särskiljning av män och kvinnor som finns, inte heller att kvinnors rättigheter är så begränsade. Förändring måste initieras av kvinnor med makt och pengar menar många och det är tydligt. Imponerande är alla de människor som vågar protestera. Vi möter även dem i boken. Det finns ingen religiös frihet och det gäller alltid att veta var gränserna går. Det är inte lätt att vara en fri tänkare, varken för män eller kvinnor.

Lagarna kommer från gud, vilket gör att en riksdag som stiftar lagar utifrån folkets vilja skulle vara helt otänkbart. Svårt då att införa demokrati helt klart. Men hur är det med sharialagstiftarna? Är inte de människor? Ali i boken går så långt att han säger att extremister tolkat guds ord fel, samtidigt är det självklart även för honom att det är Koranens ord som ska gälla.

Tänkvärt är avsnittet om Munira, som kom till Sverige från Saudiarabien och som lever med en man som varit länge i Sverige. Trots detta har de en hel del konstiga föreställningar om Sverige som t.ex. att föräldrar överger sina barn så fort de blir 18 år och att familjerna aldrig umgås. Vi tror ofta mycket om det vi faktiskt inte känner till och budskapet som jag ser det med Thunanders bok är att öppenhet och kommunikation är nyckeln. Att försöka förstå istället för att fördöma betyder inte att man accepterar och inte vill förändra.

Det finns hur mycket som helst att skriva om den här boken. Om gästarbetare som gör allt skitjobb, om synen på sexualitet och vad som är privat, om OIC och fatwaadministratörer, om regler i teorin och regler i praktiken. Jag lärde mig massor och tycker verkligen att Resa i Sharialand är en riktigt bra och tänkvärd bok. Jag är imponerad av Thunanders mod och hennes vilja att ge oss en så heltäckande (ursäkta ordvitsen) bild som möjligt av ett land som i alla fall jag visste väldigt lite om.