När jag läste Om inte nu så när av Annika Thor fångades jag helt. Jag upprördes över det jag läste och antecknade flitigt mina tankar för att kunna skriva ett riktigt genomtänkt inlägg. Nu var boken en e-bok lånad från biblioteket och efter en månad flög den tillbaka ut i cyberrymden. Med sig tog den mina anteckningar vilket gör att det hör inlägget snarare blir spontant och känslosamt än genomtänkt och sakligt. Funkar kanske det också.
Det här är en mycket bra bok. Den är så sannolik och så verkligt skriven att jag nästan hade svårt att ta till mig att boken faktiskt inte är sann utan hittepå. Om än med mycket verkliga och sanna inslag ska tilläggas. Thor är definitivt påläst och blandar fakta och fiktion på ett lysande sätt. Många gånger undrade jag vem berättaren var, denna berättare som går ut ur berättelsen och kommenterar det som skedde. Han eller hon gör det med vår tids kunskaper om vad som verkligen skedde under tiden före och under andra världskriget.
Den första person vi får möta är Ilse. Hon är judinna och bosatt i Sverige sedan länge. Med jämna mellanrum behöver hon besöka utlänningsnämnden för att få en stämpel som ger henne rätt att fortsätta vistas i landet. Hon tänker att hon borde ansöka om svenskt medborgarskap, men det blir liksom inte av.
I kassan sitter Ingrid. Hon tycker fortfarande om sitt jobb och känner att hon gör nytta. När hon ser andra tjänstemän behandla de ansökande illa försöker hon hjälpa. En av dem som får lov att gå före i kön en dag är Arnold. Han är journalist och mycket äldre än Ingrid, men ändå blir de förälskade.
När några av de mer konservativa och definitivt mer judeskeptiska personerna på utlänningsbyrån får nys om förhållandet blir Ingrid omplacerad. Inte kan väl en anställt på utlänningsbyrån umgås med en invandrare.
Stig Holmberg är chefen som desperat försöker att motarbeta de krafter inom myndigheten som proklamerar i princip stängda gränser. Han skjuts mer och mer bort från sin post och kämpar till slut i periferin där han inte finner tröst hos någon annan än flaskan.
Till mittfåran hör Birger, ganska ny inom socialstyrelsen som imponeras av Claeson som definitivt kan klassa som nazist. Att han tillåts vara så tongivande inom svensk invandringspolitik säger en hel del om vilka vi sympatiserade med.
Vi får också träffa Paul, en tysk finsnickare som inte får jobb med det han är utbildad för och som av en slump lär känna Arnold på en plats dit ingen borde behöva bege sig.
Jag blev så sanslöst förbannad under läsningen och var tvungen att ta en paus ibland för att inte gå sönder. Det mest skrämmande är att argumenten då för en minskad invandring känns igen från dagens politik där SD-politiker inte drar sig för att skylla alla problem i samhället på dem som flytt hit och där Anders Behring Breivik går till attack mot det mångkulturella samhället för att rädda världen.
I Expressen skriver Nils Schwartz:
Det är ingen vacker bild hon tecknar av det lilla fega landet i norr som inte ville ta emot judar ens när det var möjligt, av påstådd rädsla för att den antisemitiska smittan skulle spridas i Sverige.
Om det bara kommer färre flyktingar så blir det bättre för dem som redan är här. Så hemskt kan det väl ändå inte vara för judarna i Tyskland? Alla kan väl ändå inte komma hit? Möjligen gamla och barn, men inte människor i arbetsför ålder. Kommer de med båtar så skickar vi tillbaka dem. Ingen ska ta sig in i vårt land utan tillstånd. Vi hotas av en flyktingsinvasion och måste skydda det svenska folket, den svenska rasen.
Jag mår illa av hur högt uppsatta personer på socialstyrelsens utlänningsbyrå resonerar i boken. Riktigt illa mår jag också av att det återigen börjar bli legitimt att uttrycka de åsikter som de står för.
I GP skriver Ingrid P Bosseldal:
Det är så mycket vi tror att vi vet och så mycket vi snabbt glömmer. Förintelsen i sig ska inte jämföras med något annat. Men de argument som de flyktingfientliga rösterna i romanen ger uttryck för genljuder av sådant som är otäckt samtida. Vilka ska tvingas vända vid gränsen? Vilka ska avvisas? Vad och vem är det egentligen som lever under hot?
Det är definitivt dags att höja rösterna och tydligt visa att det inte är okej att sträva efter ett samhälle där bara svenskar får plats. Redan nu utvisas människor till länder som är långt ifrån säkra. Det är inte okej.
Låt oss lära av historien. Om inte nu så när.
Visst är det en riktigt berörande bok och det semidokumentära, med så rejäl research gör att jag läste den och blev upprörd. Det känns som det här är en del av den svenska historien som vi inte gärna rotar runt i. All heder åt Annika Thor som förpackar det i en så läsvärd roman.
Tack för ett intressant och tänkvärt inlägg. Det är viktiga saker du skriver om.
Jag har också läst denna bok nu i sommar. Det var bitvis riktigt plågsamt. Och sedan hände terrortragedin i Norge för att riktigt spä på alla mina tankar. Liksom du blir jag bara så förbannad på snålhet, trångsynthet, fördomsfullhet.