Om det otänkbara

Under semestern läste jag min första bok av Douglas Coupland, den tragiska historien Hey Nostradamus. Den handlar om en fiktiv skolmassaker i Vancouver, Kanada och är därför en bok jag inte riktigt vet hur jag ska skriva om. Det är svårt att skriva om en massaker nu när Utöya finns i allas tankar. Jag läser om offer och om dem som överlevde. Det känns banalt att koppla en tragisk händelse till en bok, men jag ska ändå försöka skriva det här inlägget. Kanske hade jag fokuserat på andra saker om terrordåden i Oslo och Utöya inte ägt rum, men nu blir det ett försök att beskriva det som inte går att ta in.

I Hey Nostradamus tar sig tre utsatta, och nu beväpnade, killar in i skolans cafeteria. Mitchell, Jeremy och Duncan går från bord till bord. De skjuter på alla, men mest inriktar de sig på medlemmarna i Youth Alive, en kristen grupp som fokuserar på renhet och avhållsamhet. Bland de sista att skjutas är Cheryl, 17 år, gravid och hemligt gift med Jason.  Både Cheryl och Jason tillhörde gruppen, men tillhörde definitivt inte de mest fanatiska.

Jason kommer in i cafeterian då gärningsmännen skjuter som värst och lyckas stoppa en av dem. För detta blir han först sedd som hjälte, men sedan börjar det ryktas att han varit inblandad i dådet från början och till och med inspirerat till det. Ryktet håller bara i sig i ett par veckor, men gör att Jason knäcks ännu mer och att han dessutom inte kan gå på sin älskades begravning. Ingen vet att de var gifta och ungdomarna i Youth Alive gör allt för att smutskasta Jason.

Till skillnad från i 19 minuter fokuserar boken inte alls på de tre gärningsmännen. De dör och får därmed sitt straff och alla gör sedan sitt bästa för att glömma bort dem. Istället är det de som påverkats av massakern som får berätta.

Först är det Cheryl som efter sin död berättar om sin kärlek till Jason. Hur de två 17-åringarna åker till Las Vegas för att gifta sig och hur de funnit en kärlek som de är säkra på ska övervinna allt. Nu kom tre beväpnade tonåringar emellan och Cheryl fick aldrig leva ett långt liv med sin älskade och inte heller föda deras gemensamma barn.

Istället lämnas Jason kvar till ett liv som aldrig mer blir speciellt lyckligt. Vi träffar honom 11 år efter katastrofen, en kvinna som vill älska honom 14 år senare och slutligen hans väldigt konservativa och inte sällan totalt okristna far. Det är faderns extrema och kärlekslösa version av kristendom som ställer till det en hel del för Jason. Genom att ifrågasätta sin sons agerande under massakern har han stor skuld i det faktum att Jason aldrig får ordning på sitt liv.

Jag tyckte mycket om Douglas Couplands sätt att berätta denna historia. Han får sagt mycket om sex, religion, våld och familjeliv utan att skriva någon på näsan. Kritiken mot den kristna högern är däremot massiv.

Att en händelse som denna skolmassaker för alltid påverkar dem som berörts av den är tydligt. Beskrivningen av sorgen är bra, men jag vill utan att spoila slutet klaga lite på det. Det blir lite mycket kan man säga. Samtidigt är det här en både välskriven, angelägen och annorlunda bok som jag är väldigt glad att jag läst.