Sören är allt en trevlig prick

Jag har länge tänkt läsa Mats Ahlstedts göteborgsdeckare, men då jag inte lyckats hitta de två första delarna har jag inte gjort det. Att börja med del tre i en serie fungerar absolut inte för den här lätt neurotiska bokslukaren. När nu Kabusa ger ut Ahlstedts böcker i ny reviderad pocketupplaga infann sig då tillfället att följa poliserna i Göteborg med Sören Högström i spetsen.

Dödsängeln är den första boken i serien som nu hunnit bli fem böcker lång. Den kom ursprungligen ut 2005 och det märks ibland. Flera författare har kört liknande grepp de senaste åren, vilket betyder att Dödsängeln hade känts mycket mer nyskapande och unik om jag läst boken då den var ny. Detta till trots vill jag framhålla att boken fortfarande är en välskriven historia.

Huvudpersonerna arbetar på polishuset på Skånegatan i Göteborg. Den stora, dystra byggnaden med utsikt över den förr så pampiga arenan Nya Ullevi. Den som egentligen är äldre än Gamla Ullevi strax bredvid, där det förr stod en arena som var just gammal. Som göteborgare är det självklart extra kul att läsa böcker som utspelar sig i en bekant miljö och bland författare som skriver om Göteborg står sig Ahlstedt helt klart väl.

Sören Högström är en mycket mänsklig och lite väl stressad spaningsledare. Han lever med Pia och den treåriga dottern Angelica, kallad Ängeln. Ett bra äktenskap som dock tar stryk av att hans jobb tar allt för mycket av hans tid. Det här känns extra jobbigt för Sören, då hans förra äktenskap gick åt skogen med anledning av just jobbet. Säkert fanns det andra skäl, men jobbet var en viktig del av det hela.

Inte konstigt därför att Sören nu ifrågasätter sin fortsättning inom polisen. En klassisk polis i de mer moderna deckarna alltså. Mänsklig och mjuk, men ändå totalt engagerad i sitt  jobb och då en stenhård kille. Eller stenhård är nog faktiskt fel beskrivning  av Sören Högström som faktiskt är rätt fri från irriterande machotendenser. Det gillas.

Det jag inte gillar är att Ahlstedt lyckas ha ihjäl en fler personer och dessutom ska en innan det ens har gått 50 sidor. Lite överdrivet kan jag tycka. Historien i sig är rätt bra. En dressyrdomare blir skjuten, mannen som skjuter honom lyckas krocka med en älg och förs till sjukhuset med livshotande skador. Kanske hade han vaknat upp om det inte vore för att någon lyckas smita in till honom och kväva honom med en kudde.

Att mannen är torped står klart ganska snabbt. Han härleds till nynazistiska kretsar och finns i brottsregistret. Vem är det som lejt honom och vem är det som fortsätter att ta död på framstående män runt Göteborg? Det är vad Högström och hans team ska ta reda på. Till sin hjälp får de en ny kvinnlig polis, Fatima Wallinder, född i Somalia och ganska sent adopterad av ett svenskt läkarpar. Att vara både kvinna och afrikan är inte direkt lätt och hon har förflyttats från Skåne där hon upplevt sig trakasserad av flera manliga och fördomsfulla kollegor.

Jag gillar huvudpersonerna och jag gillar, med några undantag, hur historien fogas samman. Några saker hade jag velat fått förklarat lite mer, men det är en spännande och genomtänkt historia. Ahlstedt har ett effektivt och drivet språk som gör läsningen snabb och lätt. Ibland går det väl snabbt, men jag föredrar det framför sega tegelstenar där historien blabbas bort. Lite av en förstabok är Dödsängeln allt och polisernas privatliv får kanske lite väl mycket plats, men jag tycker ändå att balansen är rätt bra. En bok väl lärd att läsa och en serie jag helt klart kommer att fortsätta följa.

Boken är ett recensionsexemplar från Kabusa Böcker.