Lyriken lever ett undangömt liv numera. Annat var det på Frödings och Ferlins tid, då jag inbillar mig att lyriken var folklig. Eller i alla fall folkligare. Och att vara folkligare än just nu är knappast svårt.
Lustikulle skrev till sin lokala Bokia och klagade på att hyllan för lyrik tagits bort. Istället fanns dessa böcker nu placerade bland religionsböckerna. Inte ens ens liten ynka hylla, eller ens några decimeter av en fick lyriken. Än mindre en skylt som gör att någon har en chans att hitta böckerna i fråga.
Anledningen? Lyrik säljer inte. Klart som katten att den inte gör, då det är totalt omöjligt att hitta vettiga diktsamlingar till vettiga priser i någon bokhandel. Jag lånar från biblioteket och köper på bokrean. Även där har det dock blivit mindre och mindre inom genren som når läsarna.
Mitt bibliotek har en fantastisk lyrikavdelning, som dessutom ligger centralt placerat, men jag undrar hur många det är som lånar. Många räds lyriken och en och annan svensklärare, eller svårmodig poet, kan ha skrämt bort många potentiella läsare.
Ingrid undrar också varför lyriken göms i de mörka, dammiga hörnen och drömmer, liksom jag, om att en poet ska få årets Nobelpris i litteratur. Lite hopp finns det dock då prosalyriken är stor bland nya ungdomsböcker. En klar favoritgenre som kanske kan få fler att våga läsa lyrik.
Jag tror att svårighetsstämpeln på lyrik behöver gnuggas bort lite. Det finns ju inget rätt eller fel sätt att läsa lyrik på men ganska många skräms nog bort ändå.
Antar att min svensklärare på gymnasiet inte var så ovanlig. Enligt henne fanns det en riktigt tolkning (hennes egen) och alla andra hade fel. Jag fick underkänt på ett prov för att jag analyserade dikterna på mitt eget sätt och inte som hon lärt oss.
Det där känner jag igen – jag fick också någon gång underkänt på en uppsats där jag analyserat en Boyedikt ”fel”. Svensklärare av den sorten har avskräckt många från att läsa.
Dikter ska inte analyseras man ska bara ta in dem. Eller inte, alla dikter passar inte alla. Det finns ju mänga väldigt olika sorters poesi – från Doggelito till Homeros via Povel Ramel och Kristina Lugn.
Precis, det finns massa olika sorters poesi och ingen annan kan bestämma vad som händer i mig då jag läser en bra dikt.
Nä tyvärr är hon nog inte särskilt ovanlig och det är nog en hel del som fått lyriken förstörd för sig på det sättet…
Jag har ju i flera år predikat att jag tycker att svårhetsstämpeln från poesin ska stämplas bort. MEN – och nu är det helt okej att tycka att jag är konstig på något vis – jag tycker inte att allt ska vara folkligt heller. med det menar jag inte att jag inte tycker att alla ska läsa poesi – för det vore min dröm, precis som din! Men poesin måste få behålla sitt allvar, det måste vara okej att allt inte är underhållande tycker jag. Hoppas att du inte missförstår mig.
jag tror inte direkt det hjälper att poesin stuvas undan så jag blir glad av att höra att t.ex ditt bibliotek har en bra lyrikhylla! Det kanske lockar dit någon vågad själ åtminstone!
🙂 själv köper jag diktsamlingar i mängder på loppisar och antikvariat. Fast inte nu, för nu har jag köpstopp. Buhu! :/
Håller med om att lyriken inte ska bli bara yta, det måste som du säger, vara okej att viss läsning kräver eftertanke. Samtidigt behöver olika sorters lyrik lyftas fram. På samma sätt som alla romaner knappast är lika, finns det en massa olika sorters dikter.
Men, behöver det bara vara det ”svåra”? Kan det inte helt enkelt vara så att folk idag inte har tid att tänka efter, att reflektera? För även om poesi inte behöver vara svårt och knepigt kräver den ju oftast viss tankeverksamhet.
Om man är van vid att få allting framkastat som på en snabbmatsrestaurang där det enda man är ute efter är att fortare än kvickt ta sig därifrån, tja, då blir det ju ett problem.
Det ligger ju lite i tiden att inte fördjupa sig i saker och ting. Allting ska göras snabbt. Vem väntar mer än två sekunder på en hemsida att ladda upp innan man går vidare? Facebooka inte längre, twittra i stället, på 140 tecken ska man uttrycka sig eftersom ingen orkar/har tid att läsa mer; läs sammanfattningar, kortnyheter i sin smartphone. Exemplen är ju hur många som helst. Det har inte med brist på tid att göra, det har med brist på tålamod att göra.
Därför säljer ju inte heller vanliga böcker med ett avsevärt tempo lika bra längre. Visst finns undantag, men titta på topplistorna. De flesta titlar innehåller historier som förs fram i ett halsbrytande tempo. Gå till dig själv – hur många rader ner i det här inlägget började du bli otålig?
Vems fel är det? Hur får vi tag på honom? Vad ska vi göra med honom? 😉
http://thomaserikson.com/whiplashforskning-behovs/
Thomas – just därför borde ju poesi (åtminstone viss poesi) passa i tiden. Lyrik är koncentrerade tankar, det korta formatet är inbyggt. En god poet kan förmedla samma tankar på 2 sidor som en epiker på 500s. (Liten överdrift och inget ont om epiken)
Twitter och SMS är utmärkta media för haiku-diktning!
Sen tror jag att litteratur är och ska vara ett långsammare medium än andra. Den ska utmana otåligheten, ge oss viloplatser och startpunkter för egen fantasiflykt.
Javisst! Du har rätt! En, två, många, alla, borde – men vem gör det? Vem skrev senast en japansk haiku via twitter? Jag välkomnar det definitivt. Min poäng var väl dessvärre den att folk just avstår lite för ofta för saker som tar tid, kräver reflektion och eftertanke…
Vad som är skrämmande är att ungdomar idag tyx läsa mindre än tidigare generationer; konkurrensen är helt enkelt ganska stark från snabbare medier. Det finns ju projekt som försöker stimulera läsning bland barn/ungdom, och dessa stödjer jag vildsint!
Läsningen kräver kanske inte tid, men funderingarna kring vad som lästs gör det. Ett annorlunda sätt att läsa på. Jag tvingar mina stackars elever att läsa 20 min/dag. Får se om det ger resultat. Inte lyrik så ofta dock.
Åter till ursprunget. Hur ska någon, ung eller gammal, välja lyrik om böckerna göms som de gör idag?