En stillsam historia

Under läsningen av Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl är jag fast i den värld hon skapat. En gammaldags sådan i en bok som mycket väl hade kunnat vara skriven av Carl Jonas Love Almqvist, med ett innehåll som på många sätt får mig att tänka på Frödings En morgondröm och faktiskt också på Fröding och hans drickande.

Det är knappast en aktuell bok, ingen skildring av det samhälle vi lever i nu, utan en tidsresa som övertygar. Jag befann mig där, i början av en sommar i början av 1890-talet. Jag lärde känna poeten Andreas Öhman och han levde, han var på riktigt. Jag hade svårt att förstå hans relation till alkoholen och lika svårt att se att det äktenskap som nu var på upphällningen var det rätta för honom. Eller henne för den delen. En rik ung dam ihop med en supande poet. Hur fungerar det egentligen?

Hennes krav är att han ska tillbringa sommaren på Augustenbad, en kurort i Sörmland, där doktor Liljengren har utarbetat en metod mot beroende. Meningen är att Andreas ska bli fri från alkoholen denna sommar och sedan återvända till sin älskade som en ny man. Han har dock svårt att acceptera alla regler på kurorten och ser Liljengren som en kvacksalvare.

Vi får möta poeten och en rad andra ”intagna” på kurorten. Dessutom träffar vi de som arbetar där, med den vackra glansstrykerskan i centrum. Tillsammans bildar de rollbesättningen till ett sommarspel där Andreas Öhman spelar huvudrollen, eller kanske är det egentligen alkoholen som gör det.

Att tillbringa sommaren utan alkohol blir svårt, för att inte säga omöjligt. Beroendet, tendensen att det tar över allt, det måste vara lika aktuellt nu som då. Beroendet har inte förändrats. På så sätt har denna historiska roman mycket att säga även idag. Jag läste den dock mer som en berättelse om en sommar och den försvann ganska snart ur minnet. Just att den inte stannade kvar, gör att jag inte kan hylla den på samma sätt som jag hyllade Jordahls förra bok. Därmed inte sagt att Augustenbad en sommar inte är läsvärd, för det är den helt klart.

Ingrid Elam fokuserar i Sydsvenskan på beskrivningen av klassamhället och ja, det finns där det ojämlika samhället, inte konstigt då boken utspelar sig i slutet av förrförra seklet, men visst kan man också se Jordahls roman som en kritik mot dagens mer och mer och mer segregerade samhälle. Just denna aspekt fanns mer i bakgrunden i min läsning. Jag fokuserade mer på relationerna, då de sa mig mest. Även i relationerna märks klassernas skillnader, men de står inte i centrum. Inte för mig och inte heller för Andreas, förutom när han tänker på sitt äktenskap och sitt eget misslyckande. Elam menar, utifrån sitt perspektiv att Jordahl skrivit för att kritisera dagens samhälle, att det hela blir lite luddigt. Jag tror att det blir luddigt för att Elam vill tolka in mer än det som går att tolka in i historien.

Johannes Björk beskriver i GP boken som en parafras på Atterboms Lycksalighetens ö. En elegant sådan. Det må så vara.

Jag älskar att läsa tidningarnas kultursidor och recensioner, men när det gäller just den här boken nöjer jag mig med att kalla den en välskriven roman om en tid som flytt, men om drifter som är ständigt aktuella. Varken mer eller mindre.

Jag tänker som Nina Lekander i Expressen att det är intressant att kurorten är ett minisamhälle där den moderna tidens kamp inte märks så mycket, mer än att vi får veta att Andreas fru Aline är engagerad i rösträttskampen. Lekander njuter, liksom jag, av det fantastiska språket och den fint uppbyggda stämningen.

Skulle vara spännande att höra vad Anneli Jordahl har att säga om sin bok och syftet med den.