Säg hej till Christoffer

Foto: Peter Knutson

Jag träffade Christoffer Carlsson lite snabbt under förra årets bokmässa då han var aktuell med debutboken Fallet Vincent Franke. Jag berömde honom för hans fantastiska och väldigt annorlunda bok. Nu har bok nummer två kommit också, den heter Den enögda kaninen och även den handlar om personer i samhällets utkanter. Även den mycket bra.

Christoffer är en av de författare jag har fått nöjet att intervjua inför årets Bokmässa.

 

Din debutbok Fallet Vincent Franke kom ut 2010. När du beskriver Vincent i Debutantbloggen låter det verkligen som om han levde sitt eget liv under skrivandet. Är det verkligen så att fiktiva karaktärer förändrar den tänkta historien? Hur växte Vincent och hans öde fram?

Det händer, hela tiden. Men jag tror inte att det beror på att karaktärerna eller Vincent ‘levde sitt eget liv’, även om jag formulerade mig så då. Jag tror snarare det handlar om en väldigt grundläggande sak. När man planerar en bok, när man föreställer sig och dagdrömmer fram den, är allting möjligt. Vad som helst kan hända i tanken.

Men när man börjar arbeta med en bok minskar antalet möjliga handlingar, personlighetsdrag och vändningar snabbt. Författarens utrymme begränsas snarare än utvidgas och lämnas att arbeta med det som fungerar i praktiken, det som går att göra underhållande, empatiskt och – kanske framförallt – det som går att lura läsaren till att tro skulle kunna vara sant. Det visar sig att allt inte blev som man hade trott att det skulle bli. I det avseendet är livet i en bok inte annorlunda än livet i sig självt, antar jag.

När du frågar om hur Vincent växte fram, blir det egentligen en fråga om hur hela boken växte fram, eftersom den i allt väsentligt handlar om honom, åtminstone för mig. Allting som finns där, finns där för att föra Vincents livshistoria framåt. Jag tror att det delvis var därför den blev relativt kort; när allt var klart höll jag tyst. Det är något som fler (inklusive jag själv) borde göra oftare. Majoriteten av alla böcker är för långa.

Karaktären hade jag ganska klar för mig när jag började skriva. Jag ville berätta om en person som befann sig på marginalen av Sverige, berätta en historia om någon som läsaren förmodligen skulle uppleva som opålitlig men där läsaren inte skulle ha någon annan än honom att vända sig till. Jag ville att mötet mellan karaktären och läsaren skulle bli något läsaren kanske inte var van vid.

Eftersom jag har så extremt dålig koncentrationsförmåga, kan jag inte skriva ut detaljerade synopsis eller steg-för-steg-handlingar (jag har provat, och det har inte fungerat). Så jag hade en del hållpunkter som jag visste att jag behövde ta mig igenom för att nå fram till slutet, vilket var klart från början. Resten växte fram medan jag skrev. Det är det enda sättet för mig, det är så jag håller uppe nyfikenheten inför karaktärerna och berättelsen. Det är det som får mig att sätta mig ner och skriva, min vilja att veta.

 

Du beskriver din nya bok Den enögda kaninen som glesbygd-noir. Kan du utveckla det begreppet?

Glesbygd noir är en variant på det begrepp som Daniel Woodrell myntade med Give Us a Kiss, från 1996 – ’country noir’. För mig är det i allt väsentligt klassisk noir – berättelser som tar plats på den skuggiga sidan av stan, med karaktärer direkt knutna till brottsligheten (en gärningsperson, ett brottsoffer, vittne, etc.), där inslag av våld och sexualitet är viktiga för berättelsens framdrivning, och där huvudkaraktärerna bär någon sorts självdestruktivitet. Skillnaden är att klassisk noir traditionellt sett utspelar sig i storstäder, även om undantag finns, givetvis. Här är handlingen förlagd till landsbygden. Det är, typ, glesbygd noir för mig. Det finns strålande exempel, även på svenska. Robert Kangas ’Den Förbannade Turen’ är ett sådant, det finns många fler.

Den enögda kaninen är en både bra och spännande bok, lik få andra jag läst. Några likheter finns dock mellan Lukas, huvudpersonen Davids barndomsvän och Vincent, morfinmissbrukaren i din förra bok. Vad är det som gör att du väljer att skriva om människor som lever i samhällets utkanter?

Tack för de fina orden om Den Enögda Kaninen! Det gläder mig att du tyckte om den. Jag tror att jag dras dit eftersom jag tror att det finns något i samhällets utkanter som kan säga något om samhället i stort. Jag har aldrig skrivit om brottslighet, tabun eller ’avvikelser’ för att skriva om brott, tabun eller avvikelser i sig. För mig är det ointressant, det är så många andra som gjort det och gör det bra. Det intressanta för mig, ligger i att rikta blicken mot något och se vad detta ’något’ kan säga om något annat. Det där låter jävligt abstrakt, men det är det egentligen inte. När länder går ner i ekonomiska kriser, när kriminalpolitiken uppvisar mer repressiva tendenser, eller när arbetsmarknaden förändras, då slår det alltid tydligast och hårdast mot de som befinner sig i marginalerna. ”Visa mig hur dina fängelser se ut, så kan jag berätta för dig hur ditt samhälle ser ut”, är ett gammalt och till stor del sant ordspråk.

Jag pratade om Vincent som en livshistoria nyss, men den är väl någonstans också en obehaglig kärlekshistoria. Men Vincents val är inte märkliga eller några vi inte kan känna igen oss i – det är bara det att han befinner sig i en mycket mer sårbar situation, och då blir effekterna av valen mycket mer tydliga. Samma sak är det med David i Den Enögda Kaninen, där en av grundpelarna för mig alltid har varit Davids känsla och makt över sitt eget handlande, sitt eget medvetande. Genom att långsamt sudda ut både sina egna och omgivningens gränser, både moraliskt men också typ gränsdragningen mellan verklighet/hallucination, verklighet/dröm och så vidare, växer konsekvenserna av att förlora sig själv fram, i all sin brutalitet och ånger.

 

Dalen är, antar jag, en fiktiv plats, men vilka platser har inspirerat dig i beskrivningen av detta lilla samhälle?

Jag är uppvuxen mellan Halmstad och ett litet samhälle som heter Simlångsdalen. Simlångsdalen har fungerat som förlaga, men jag har med glädje ljugit och modifierat platsen vid de tillfällen jag behövt. Dalen är, precis som du antar, en fiktiv plats. Tanken var att den skulle kunna utspela sig var som helst i Sverige. Dalen är ingen unik plats på det sättet, snarare är den (av vad jag har förstått i efterhand, av läsare) ganska typisk.

 

Har du någon ny bok på gång och finns det i så fall någonting du kan avslöja om den?

Den har ett namn i arbetstiteln. Räcker det? Haha! Jag har aldrig känt mig som den författaren (av vilka vi har många i Sverige) som behöver släppa en bok var artonde månad. Det blev så den här gången, eftersom Den Enögda Kaninen gick fort att skriva (därmed inte sagt att det var enkelt – långt ifrån).

Min bild av en roman är att den inte bara kan vara ett framförande, en uppvisning av en berättelse. Den måste vara en direkt konfrontation med något författaren kämpar med att förstå eller komma till sans med, resultatet av ett motstånd författaren lyckats överbrygga. Att skriva blir att genomgå någon sorts förändring, i sig själv. Man konfronterar en fråga man inte kan sluta tänka på – hur hanterar vi sorg? Vad händer när det som ger oss ’mening’ försvinner? hur moraliska är vi, när det verkligen kommer till kritan? Hur hanterar vi beroenden? Kan man undvika att formas av landet man lever i, familjen man vuxit upp med? Vad innebär det att bli vuxen?

Det är stora frågor, men bra böcker hanterar ofta de stora frågorna, på ett eller annat sätt. Och de konfronterar frågorna just för att författaren inte kan sluta tänka på dem. Uppgiften för författaren är att göra sin besatthet till läsarens, om än bara för en stund. Att läsa vissa författare – Sara Stridsberg, P. O. Enquist, Carl-Johan Vallgren, Birgitta Stenberg – är att bli vittne till en väldigt personlig förändring. Jag antar att mycket skönlitteratur, i den meningen, egentligen är självbiografisk.

I den meningen är vilket valfritt verk som helst av exempelvis Franz Kafka mycket mer självbiografiskt än vilken annan påstådd självbiografi som helst. Han förvandlades aldrig till en insikt, nej, och han blev aldrig utställd som hungerartist. Men genom att läsa Kafka får man inblick i Kafkas tankar, dominerade av frågor om skuld, moral, tiden han levde i, sin familj, kvinnor, sitt undermedvetna. Kafkas texter, som kryper fram ur den nattliga drömvärlden i Kafkas hjärna, säger mer om honom än vad vilken återberättande text om hans dagliga liv någonsin skulle kunnat göra.

Jag tror att det i stor utsträckning är det vi gör som författare: skönlitteratur är en sorts drömvärld, skapad av författaren som försökt göra drömmen levande och full av mening, en mening som inte är färdigskriven utan delvis skapas av läsaren.

Av den anledningen är det svårt att skriva bra skönlitteratur. Författaren måste gå till sig själv, finna något som skaver i honom och konfronteras med det. Jag är till och med benägen att påstå, att när det börjar bli ’enkelt’ för en författare att skriva – då ska man bli misstänksam. Hur som helst: om man har den ansatsen (vilket jag råkar ha, och inte kan bli av med trots att jag försökt) så blir skrivandet något mer än ett hantverk och att berätta en historia. Det blir en väldigt personlig undersökning. Jag har alltid sagt att jag tar skrivandet på allvar, och det gör jag. Samtidigt tycker jag det är fantastiskt roligt. Det är ljuvligt att få berätta en historia, och göra det så kraftfullt som möjligt.

 

I slutet av september är det Bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Kan du dela med dig av ett bokmässeminne?

Jag var på bokmässan 2000 eller 2001 (det vardet året Henning Mankell släppte Danslärarens Återkomst). Jag stod i kö för att få den signerad, och när det var min tur lyckades jag ställa en fråga: ’Vad är viktigt att tänka på om man vill skriva en bok?’ var min fråga. Mankell såg väldigt uttråkad ut av frågan, förmodligen inte bara för att jag var nummer 100-någonting som stod i kö utan för att det sannolikt var en av frågorna han var som mest trött på. Han tänkte efter en kort stund, sa: ’Man måste tänka väldigt mycket.’

Jag gick förvirrad därifrån. Vad var det för ett jävla svar? Vadå tänka? Räcker det inte att …?

Bokmässan 2010 stod jag i närheten av Piratförlagets monter när det kom fram tre, fyra killar i yngre tonåren. De frågade om det var jag som hade skrivit Fallet Vincent Franke och jag sa ja, det var jag. Vi stod och pratade en liten stund. De var otroligt trevliga och intresserade av böcker (en av dem bar på en inbunden kopia av den 600 sidor tjocka Tillrättalägganden av Jonathan Franzen, vilket förvånade mig).

Vad tycker du är viktigt när man ska skriva en bok?’ frågade en av dem, när jag behövde gå iväg på ett seminarium jag inte ville missa.

Jag tänkte efter lite hastigt, kände att jag borde säga något klokt men föll för det första jag kom att tänka på, som jag instinktivt igenkände som sant: ’Man måste tänka väldigt mycket.’

Vilket är sant, för mig. Numera. Killen såg väldigt förvirrad ut, och bara, ”O…kej…”

 

Vad har du för planer inför årets mässa?

Bokmässan är en otrolig tillställning. Det finns så mycket billig och lättillgänglig underhållning, och ändå kommer så många ut för att lyssna på och prata med författare och köpa böcker. Det är fantastiskt. Så jag ser fram emot att träffa läsare, kollegor och vänner, de vänner jag i princip bara träffar på bokmässan. Och så ber jag till högre makter (= Lottis på Piratförlaget) att jag inte är uppbokad på något när Jonathan Franzen har sitt seminarium.

 

Avslutningsvis, kan du tipsa om en läsvärd bok fler borde läsa?

Mästaren av Petersburg av Coetzee. Jag är inget större fan av Coetzee (konstigt nog, kan tyckas) men själva ramen här är för fet för att boken inte ska läsas: Dostojevskij (ja, han) återvänder till Sankt Petersburg under falsk identitet från sin landsflykt i Dresden, för att hämta sin döde styvsons tillhörigheter. Bland tillhörigheterna: en märklig lista över personer som blivit offer i terrorvågen som går genom Sankt Petersburg. Året är 1869 – en viss revolution är i antågande, och det verkar råda olycksbådande oklarheter kring hans styvsons död.

Vill du träffa Christoffer och diskutera hans bok Den enögde kaninen tycker jag att du ska vara med på Bokfrukosten som Breakfast Bookclub anordnar på Bokmässan fredagen den 23e september. Jag kommer helt klart att vara där.