I DN står det om slutmeningar, efter att Stylist listat världens 100 bästa slutmeningar. Som vanligt är det kul (eller bara tragiskt) att det talas om världen, då endast en liten del av den finns representerade.
Själv kommer jag sällan ihåg slutmeningar. Däremot kommer jag ihåg känslan som slutet av böcker gett mig. Vissa slutmeningar är så bra att de känns i hela kroppen, andra gör mig mest förvirrad och jag behöver sitta tyst ett bra tag och fundera över vad författaren egentligen vill ha sagt. Ibland lovar slutmeningen mycket, men ibland orsakar de ett antiklimax. Bäst gillar jag dem som får mig att le. De som ger mig känslan av att ha läst en riktigt bra bok.
Hur är det med dig? Lägger du slutmeningar på minnet?
iblad, när jag gillar en bok riktigt mycket, kan jag lägga den ifrån mej och vänta någon dag med att läsa sista sidorna, stanna kvar lite längre….
Jag kommer nog inte ihåg en enda slutmening. Däremot kommer jag ofta ihåg känslan jag får när boken är utläst. Den bråkdelen av en sekund när man tittar upp och inser att man ju faktiskt är hemma och ingen annanstans. Ibland kan det ju också vara mer av sorten: Jösses, vad skönt att boken äntligen är slut.
Mitt minne av slutmeningar är i princip noll och intet. Men artikeln var lite kul och jag kommenterade den också på min blogg.
Nej, instämmmer med blogg_bohemen, jag minns inte en enda. I och för sig har jag ganska svårt för att komma ihåg såna detaljer överhuvudtaget, tyvärr.