Les Murray kallar sin depression för den svarta hunden, liksom Winston Churchill gjorde. Boken inleds med en essä som handlar om hur han besegrat den svarta hunden. Tyvärr hade han fel. Han skulle behöva kämpa länge för att lära sig leva med denna hund som han troligen aldrig skulle besegra. I efterordet skriver han just om den odödliga hunden. Han skriver också om sina egna tillkortakommanden. Om hur han setts som en vulgär tjockis, en obildad lantis och ett störande element inom australiensisk kultur, medan han nått framgångar utomlands. Hans hat mot dem han kallar 68-vänster är passionerat och påminner om hur man måste hata sina mobbare. Det är den osäkre pojken inne i Murray som talar och det blir ibland lite väl känslosamt. Les Murray inser någonstans under sin kamp att han har Aspbergers, vilket kan förklara en del av hans svårigheter att interagera med andra.
Jag kan inte påstå att jag gillar personen Les Murray speciellt mycket. Han framstår som en konservativ buffel, med åsikter om vänsterfolk och feminister som jag absolut inte kan ställa upp på. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att jag verkligen tycker om hans dikter. Efter essän och dess efterord har han valt ut ett antal av sina dikter som utgör resten av boken. Jag tycker så mycket om dem, trots att det stör mig en aning att författaren är en väldigt fördomsfull man.
Det här är en liten, annorlunda bok skriven av en mycket annorlunda man. Ännu en svart bok om depression. En bra sådan, men nu behöver jag läsa något som får mig att asgarva, för att inte själv sjunka in i en alldeles för svart tillvaro. Dikterna är dock inte alls lika svarta som hans texter i just den här boken. Gå gärna in på hans hemsida och läs de dikter som finns publicerade där.
Och så var det ju det här med översättning av poesi. Jag måste säga att Les Murray fungerar både på engelska och på svenska för mig. Den 28/9 kommer en ny diktsamling ut på svenska på Brombergs Bokförlag. Den heter Längre Raklång och jag är sugen på att läsa.
Kommentarer är stängda.