Klart att jag var sen. Det hade jag kunnat räkna ut, men alternativet var att ta en buss alldeles för tidigt. Inget alternativ. Att komma in på mässan var inte heller så lätt visade det sig.
Nu är jag äntligen här. Mitt i frukosten. Jag slänger mig alltså rätt in. Möt Christoffer Carlsson. En spontan och rolig författare. Mycket målmedveten och hans schema visar mig varför jag inte fått skrivit någon bok.
Han går upp fem, vill vara trött. Sätter på kaffe och börjar skriva. Vaknar i texten och skriver i två timmar, jobbar sedan hela dagen, somnar tidigt.
Har slutscenen klar, men har inget synopsis innan. Skriver helt linjärt och är ganska hård mot sina karaktärer så att de inte börjar leva ett eget liv. För att det ska vara roligt att skriva vill han ha roligt och planerar inte allt.
Nu skriver han om en familj och deras sorg. Självklart blir det då så att författarens egen erfarenhet av sorg påverkar boken. Familjens yngste son har gått bort i maj och vi följer dem några månader senare då de firar jul tillsammans.
Mål att inte ha kursiva avsnitt, inte för mycket dialog eller för mycket information. Språket påverkas av karaktärerna och därför är hans två böcker så väldigt olika. Intressant att höra hur han berättar om de bilder som ger honom berättelsen.
Tänk på hur många manus som kommer in och vilken slump det ändå är att bli utgiven. Det gäller att till och med följebrevet sticker ut. Christoffer berättar om hur han själv fick ett refuseringsbrev från Ordfront två veckor efter att Piratförlaget bestämt sig för att ge ut den.
Spännande forskningsprojekt han har förresten. Det handlar om 100 män i Stockholm som fanns med i en undersökning om ungdomsbrottslighet som gjordes då dessa nuvarande pensionärer var unga. Den ska vara klar om tre år.