Om kvinnor

Birgitta Ohlsson och Barbro Hedvall samtalade idag med John Chrispinsson om kvinnors rösträtt och dagens politik. Trots att kvinnor har fått en mer framträdande roll i politiken de senaste 100 åren finns det fortfarande få kvinnliga politiker i till exempel EU. Dessutom är det fortfarande allt för vanligt med förlöjligande av kvinnor.

Boken Barbro Hedvall handlar mest om de liberala kvinnornas kamp. De socialdemokratiska kvinnorna kämpade också, men inte uteslutande och Hedvall har valt att främst skildra en renodlade kvinnorrättsrörelsen. Inom socialdemokratin var klasskampen viktigast, inte kampen för kvinnors rättigheter.

Nu skrattar vi åt förslaget att män skulle få två röster om de var gifta för att kvinnan ändå skulle rösta som sin man, men det var ett riktigt förslag. Rösträttskampen var inte enkel och det var inte ens självklart för alla kvinnor att tycka att kvinnor skulle få rösta. Alla riksdagspartier ville det absolut inte, trots att Hedvall kunde nämna flera stora män som faktiskt uttalade sig positivt i frågan, inte minst Oscar II.

Hur kunde egentligen konservativa kvinnor vara emot att kvinnor skulle få rösta? Inte konstig,t menar Barbro Hedvall då det fortfarande finns kvinnor som tycker att det är bekvämt att män fixar det mesta. Hon hänvisar till program som Hollywoodfruar och konstaterar att tendenserna finns kvar.

Att män har en offentlig roll medan kvinnor hade sin funktion i hemmet, är en tankefigur som Barbro Hedvall har svårt för. Jag kommer osökt att tänka på hemmafrusidealet och kampen för vårdnadsbidrag. Även Birgitta Ohlsson talar om detta, för mig konstiga fenomen att vilja återgå till en ännu mer könsuppdelad värld. Jag förstår verkligen inte tanken med en återgång till en värld där kvinnor är hemma med barnen och män gör karriär. Det sorgliga är att det inte ens hann bli jämlikt innan det vände tillbaka. Lite bungyjump-känsla onekligen.

Birgitta Ohlsson talar också om hur lite uppmärksamhet de liberala kvinnorkämparna får idag. Hur ser vi på kvinnliga och manliga revolutionärer? Globala ikoner är män, inte kvinnor. I Storbritannien och USA är kvinnokämparna fortfarande stora. Här i Sverige var kampen för kvinnors rätt att rösta inte så dramatiskt. Kanske har kvinnorna i Barbro Hedvalls glömts bort därför.

Intressant också att det faktiskt inte var de kämpande kvinnorna som sedan tog plats i riksdagen. Undantaget Kerstin Hesselgren. Rörelsen fortsätter visserligen att vara en påtryckarorganisation även efter 1921, men det går trögt framåt. Det var dessutom väldigt få kvinnor som röstade i de första valen som de fick rösta i. All förändring tar tid.

Intresset för kvinnors rättigheter och flickors situation är fortfarande löjligt litet vilket jag, precis som Birgitta Ohlsson, tycker är riktigt sorgligt. Tydligen höll Fredrik Reinfeldt tal i FN nyss och talade mycket om jämställdhet, varvid en stor del av generalförsamlingen gick ut och drack kaffe. Måste kolla upp det för det låter helt sanslöst galet. Okej att fokus var på Palestinafrågan, men hur nonchalant är det inte att så övertydligt markera sitt ointresse för en fråga som definitivt inte är obetydlig, eller i alla fall inte borde vara det.

Motståndare hävdar ofta att barnen till feminister mår riktigt illa, då de blir övergivna av sina hemska mödrar. Förr fanns bilder av gråtande barn som saknade sina rösträttskämpande mödrar. Även nu ifrågasätts kvinnor som ägnar tid åt politik istället för sina barn.

Även debatten kring kvinnliga politiker och deras klädsel fanns både då och nu. Hur viktigt är det egentligen vad politiker har på sig? De svenska rösträttskämparna behövde tänka mycket på sitt yttre, för att inte bli förlöjligade. Det fick inte heller finnas något omoraliskt hos dem.

Barbro Hedvall menar att de i Sverige borde kämpats för allmän och lika rösträtt för alla, istället för att satsa på en separat kvinnokamp. De borde också ha hängt av högern menar Hedvall.

Crispinsson frågade avslutningsvis vilka favoritpersoner de har bland de kämpande kvinnorna? Birgitta talar om Kerstin Hesselgren och Elisabet Tham. Barbro Hedvall om Signe Bergman, en av dem jag vet alldeles för lite om. Jag har börjat läsa Barbro Hedvalls bok och den är både fin och spännande. Hedvall påpekar att det är viktigt att unga kvinnor idag blir medvetna om den kamp som kvinnor faktiskt fört.

Barbro Hedvall säger sedan lite ironiskt att hon hört att det finns en jämställdhetsminister i regeringen som, underförstått, gör allt för lite för att uppmärksamma jämställdheten. Jag håller med. Det är allt för många som lutar sig tillbaka och är nöjda med den hyfsade jämställdhet som finns idag. Eller till och med ifrågasätter om den verkligen behövs.