Ibland är det bra att vidga sina vyer och på så sätt läsa böcker som faktiskt är riktigt, riktigt bra, trots att de inte borde passa mig alls.
Jag börjar med en gubbe, som skriver om en riktigt gubbig gubbe. Philip Roth är den förste och huvudpersonen i Envar den andre. Vad kan en bok om en död gubbe säga mig tänkte jag, men jag var ändå nyfiken på Roth och läste.
Och som jag läste. Språket imponerade något otroligt. Meningarna slingrade sig fram, ibland gick jag vilse, men jag hittade alltid rädd igen. Ibland var det istället hackigt och intensivt, men anaforer som förde tempot framåt och fick mig att läsa med andan i halsen.
Och ja, huvudpersonen är en äldre man, en bitter sådan som faktiskt inleder boken med att dö. En man som lider av diverse krämpor, gnäller en del, avskyr sin bror, men älskar sex. Jag har fortfarande svårt att förstå att han faktiskt var riktigt spännande att läsa om. Kanske är det Philip Roth själv som är huvudpersonen, eller bara en riktigt jobbig typ som han hittat på.
Nu har jag läst två böcker till av Philip Roth och jag har gillat dem också. Tänk vad tur att jag gjorde som Lyran planerat under sin resa Jorden Runt och läste Envar.
Så här dan före dan före dan känns det passande att skriva om just Philip Roth som ständigt dyker upp i nobelprisspekulationerna. Vit, gammal, amerikanske man torde passa Akademien och Roth är en värdig pristagare.
Amerikansk Pastoral är min enda Roth. Helt Ok, enligt mig men det är ju en gammal, vit man som skriver om amerika…
Har inte läst Amerikansk Pastoral, men jag älskade Envar, tyckte mycket om Indignation och fascinerades av The Plot against America, en riktigt cool kontrafaktisk roman.
Jippi!!! Du gillar Roth!
Efter 64 blogginlägg som mer eller mindre handlar om Roth har jag slutat tjata, och även slutat hoppas, men fy sjutton vad kul det hade varit om han fick priset någon gång.