Babel och bubbel

Nu sitter jag här med ett glas bubbel framför mig och tittar på Babel. Jag tillhör de patetiska och töntiga kulturnördarna som idag har gråtit av glädje. Tomas Tranströmer har fått nobelpriset och det är fantastiskt. Daniel Sjödin benämner dagen som ”en lyckoneuros för kulturmuppar” och det ligger något i det.

Peter Englund berättar att Tranströmers dikter får honom att gråta av glädje och han är faktiskt riktigt rörd. Sedan 1993 har Tranströmer varit nominerad och det har dröjt ett tag. En svensk person får inte priset hur som helst. Hur kan man veta att Tranströmers poesi håller världsklass? Hans verk är översatta till 60 språk, det är inte dåligt det. Han har nominerats av Wisława Szymborska och Seamus Heaney bland andra. Tranströmer är en världsförfattare, inte ”bara” en svensk författare. När Ko Un gratulerar honom gråter jag igen.

Svenska Akademien har gjort ett bra val. Kanske ett självklart val, men ändå oväntat. Okontroversiellt skriver Jonas Thente, men jag håller inte riktigt med. Det är alltid kontroversiellt med en svensk pristagare. Okontroversiellt dock med tanke på hur ofarliga Tranströmers dikter ändå är.

Hur farligt eller ofarligt är det att ge någon ett pris är något Englund menar att Akademien försöker att inte tänka på och påpekar att det var galet av dåtida akademiledamöter att låta två av de aderton dela på priset 1974.

1974 var förresten året jag föddes och redan i april, vilket betyder att jag faktiskt upplevt tre svenska nobelpristagare, om än något dimmigt gällande de två första. För övrigt hann jag också med Abbas vinst i Brighton.

Naturlyrik är egentligen förbannat tråkigt, men Tranströmer kan sin sak. Det finns ingenting förutsägbart i hans dikter, istället överraskas jag gång på gång av de helt otroliga kopplingarna som han gör. Bilderna som skapas så självklart, trots att de är oväntade. Det är lättläst och svårgenomträngligt på samma gång. Det tycker jag är hans storhet.

Anders Olsson menar att vi inte ska överdriva betydelsen av Tranströmers metaforer och istället se till helheten. Han är mer än ”han som skapar bilder”. Det som jag tycker är så coolt är att varje dikt är en helhet, men att det också går att plocka ut en rad som kan funka utmärkt själv.

Som Romanska bågar där helheten är fantastisk, men där även enstaka rader är så otroligt vackra.

”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”

1974 var också året då Östersjöar kom ut och han kritiserades av den svenska vänstern. Östersjöar var också den dikt som innebar mitt första möte med Tomas Tranströmer då jag i ett rum på Humanisten i Göteborg lyssnade på en knastrig lp-skiva där han själv läste det han skrivit. Jag som inte gillar ljudböcker älskar verkligen att lyssna till poesi. Speciellt då författaren själv är uppläsaren och den här uppläsningen var så vacker.

Det är så enkelt och så speciellt på samma gång. Mindfullness kallar Eva Beckman hans dikter och det var en fin beskrivning. Han vilar i nuet, samtidigt som han beskriver evigheten.

Sorgegondolen sålde i 30 000 exemplar i Sverige, ja då måste man räknas som folkkär. Det är en drabbande diktsamling helt klart.

När Richard Wolf läser C-dur blundar jag, njuter och ögonen tåras. Det är så fint. Kanske är det ändå min favorit.

 

”Alla log bakom uppfällda kragar”

Den meningen tänker jag på ganska ofta.

Och jag älskar citatkalaset som sätts igång på Babel. Helt fantastiska formuleringar.

Vem är den typiske nobelpristagaren? En man som skriver prosa, från Europa gärna med skägg eller mustasch och dessutom pensionär.

 

Skål för Tomas Tranströmer som faktiskt skriver lyrik och saknar skägg och inte är han fransman heller. Som någon skrev, ska de nödvändigtvis välja någon med snopp är Tomas Tranströmer ett bra val. Jag håller med.

Nu ska jag läsa vidare i 17 dikter och nästa år blir det helt klart en kvinna som prisas. Eller hur?!