Lång, kort, en eller många?

Jag missade förra veckans bokbloggsjerka och kör därför en dubbel idag. Förra veckan handlade det om tjockleken på böcker och huruvida tegelstenar är bra eller dåligt. Den här veckan handlar det istället om antalet böcker, dvs fristående böcker eller serier.

Som vanligt inleder jag mitt svar med ett ”det beror på”.

Spontant undviker jag allt för tjocka böcker, i alla fall i perioder med lite lästid. Tegelstenarna får vänta till semestern, då risken att läsningen blir onödigt utdragen annars är överhängande.

Få böcker behöver dessutom sidorna över 500 och gäller det en ”vanlig” deckare räcker det gott med runt 350. Senaste tegelstenen av Elizabeth George hade till exempel mått väldigt bra av att kortas ner rejält.

Sedan finns det böcker som behöver varenda sida som 700 sidor långa Den hemliga historien av Donna Tartt,  men någonstans kring 600 sidor tycker jag att smärtgränsen går. Min definition av tegelsten är dock en bok som är tjockare än 500 sidor.

Den tjockaste boken jag läst någonsin torde vara A suitable boy av Vikram Seth som är nästan 1500 sidor tjock.

Jag har också svårt för att läsa böcker som är flera böcker i en, text en trilogi samlad som i fallet med Cora Sandels böcker om Alberte. Det blir helt enkelt för otympligt och i dessa fall föredrar jag helt klart en serie.

Det som är så bekvämt med en serie böcker är att jag inte behöver lära känna alla personer en gång till. Det är bara att fortsätta läsa och hjärnan kan kosta på sig att gå lite på halvfart.

Seriens nackdel är att att den tenderar att gå på tomgång efter kanske tre böcker. Det finns inte så mycket mer att säga och alternativet blir inte sällan att huvudpersonen utsätts för mer och mer extrema situationer.

En riktigt bra fristående bok är oftast det som passar mig bäst, men visst är det ibland skönt att återse någon gammal favorit. En mix är alltså som vanligt bäst.