Det finns böcker som inte borde vara något för mig, men som jag ändå älskat. Idag är det dags för en av de första deckarna jag läste av en författare jag därefter följt länge, nämligen Elizabeth George och hennes Pappas lilla flicka.
Jag läste av princip inte deckare då dessa var meningslösa och tråkiga. Det var jag helt säker på trots att jag inte läst någon deckare alls i princip. Lite typiskt mig kan tyckas. Det måste ha varit någon gång i slutet av 90-talet, jag vet i alla fall att jag träffat min man och vi träffades 1997. Det var sommar och jag hade ingenting lockande att läsa, botaniserade i mormors bokhylla och lånade hem ett gäng böcker av Elizabeth George. Fråga mig inte varför jag till slut gav med mig, men jag är glad att jag gjorde det.
Fortfarande är jag ingen storkonsument av deckare, men i perioder blir det en hel del läst. Att dissa en hel genre kanske inte var så himla genomtänkt.
Jag blev nog mest förälskad i bokens kvinnor. Den buttra Barbara Havers och den fina Deborah, som jag tycker har fått en alldeles för liten roll. Självklart gillade jag även Thomas Lynley, men det tog lite längre tid.
Jag var också anti-deckare förut, trots att jag egentligen aldrig läst dem. Men nån gång i slutet på 90- början på 00-talet lånade jag två Liza Marklund, Sprängaren och Paradiset, av en kompis som tyckte dom var jättebra. Och jag gillade Liza efter att ha läst Gömda, så jag gav dem en chans. Det var inkörsporten i deckatgenren för mig, och jag började storkonsumera….
Sprängaren läste jag 00 på en resa och jag gillade den också. Sedan tröttnade jag på Annika Bengtzon och gav mig vidare!
Georges böcker är ju inte traditionella deckare heller. Eller inte BARA deckare så att säga, de är mer romaner med mord som ursäkt för att berätta en historia. Hennes styrka och fokus ligger ju i karaktärerna, personporträtten. Inte så mycket i jakten på en mördare eller pusslandet med ledtrådar. Läste också mest i slutet av 90-talet där.:)