Under bokmässan lyssnade jag på Jenny Jägerfeld både när hon talade om sina egna böcker och när hon intervjuade andra författare. Jag gillade henne skarpt från första stund, frispråkig och spontan med en rejäl dos jävlaranamma, det gillar jag.
Nu har jag så äntligen läst hennes bok Här ligger jag och blöder som belönades med Augustpriset 2010. Egentligen var det flera veckor sedan jag läste den, men av någon anledning har jag haft svårt att sätta ord på det jag läst.
Det är blod, mycket blod som inleder historien, då huvudpersonen Maja sågar av toppen av sin tumme i skolan. Med en elektrisk sticksåg då hon sågar en hylla under skulpturlektionen. Är det meningen? Nej, menar Maja, men många runt henne tvekar. Många oroar sig, men av sin mamma får hon absolut ingen reaktion.
Maja har ett ganska annorlunda förhållande till båda sina föräldrar skulle jag säga. De är skilda och hon bor hos sin pappa, men varannan helg åker hon till sin mamma i Norrköping. En helg då hon kommer dit är det ingen som möter henne och inte ens någon som är hemma. Istället går hon till grannen som har fest och där träffar hon Justin.
Maja kan lösenordet till sin pappas mail och Facebook. Så jävla förutseende är han nämligen att han valt Maja. Som den omtänksamma dotter hon är ser hon till att han inte får läsa de meddelande hon inte tycker att han ska läsa och hon skriver också inte direkt trevliga meddelanden från honom till en tjej som hon hoppas ska försvinna.
Här ligger jag och blöder är både sjukt rolig, sjukt sorgligt och faktiskt också rätt sjuk. Det är lätt att känna med Maja, att förstå henne, men samtidigt är hon jävligt påfrestande. Mycket av det hon gör grundar sig i en desperat längtan efter att ta kontroll över sitt liv. Jag förstår det.
Intressant att läsa om hur det är att ha en annorlunda mamma och hur detta påverkat Maja både som barn och tonåring. Någonstans kan jag dock tycka att hennes pappa borde gjort lite mer. Visst är det där hon bör mest, men någon riktigt trygg punkt i tillvaron verkar inte han heller vara.
Det här är en bok om att våga leva och att våga vara sig själv. Det gäller både Maja, hennes mamma och Justin, som visar sig heta något helt annat. Sedan har vi pappan som vill gå vidare och ha ett eget liv, men som inte riktigt vet hur han ska göra. Det är inte alltid lätt att leva, men det blir en aning lättare om man faktiskt pratar med varandra och att man då talar sanning.
En bra och viktig bok, med ett bra budskap. Jag är glad att jag äntligen fick läst den och vill nu läsa Hål i huvudet. Har du något nytt på gång Jenny?
Åh, denna låg med i goodiebagen från bokhora-festen och nu efter din text så hoppade den nog upp en bit på prioritetslistan för mig. Jag läste ”Hål i huvudet” för ett bra tag sedan, men då tyckte jag väldigt mycket om den.
Det är helt klart en bra ungdomsbok med en annorlunda problematik.
Vad kul – den här ligger i min att-läsa-hög här hemma! Ska snart sätta tänderna i den.
Jag blev otroligt gripen av boken när jag läste den för något år sedan. Upplevde t ex en rent fysisk värk i tummen under bokens första sidor. Senare gav jag bort ett exemplar av boken till en fin person i min närhet, och det är den största komplimang en bok kan få.
Böcker som ges bort är extra bra!