Jag älskar mina barn mer än allt annat. Det skulle kunna göra vad som helst och jag skulle ändå älska dem. Visst önskar jag att de håller sig inom lagens gränser, men jag skulle inte sluta älska dem. De är mina barn. Så är det bara.
Jag vill tro att det är så föräldrar tänker, men ibland undrar jag.
Hur kan det vara viktigare att behålla sitt rykte än att ha kvar sitt barn? Hur kan det vara så illa att en flicka vill ha ett liv att hon måste dö? Jag förstår inte. Jag kan inte förstå.
Jag kan förstå att föräldrar vill sina barns bästa. Jag kan förstå att de inte vill att barnen gör saker som kan vara farliga för dem, eller åker till platser där de kan råka illa ut. Jag kan förstå om de vill ta sina barn i famnen, hålla dem nära och skydda dem från en ond värld.
Jag kan inte förstå hur en farlig plats kan vara på ett födelsedagskalas hos en skolkamrat, eller ett bibliotek efter skoldagens slut.
Som lärare kan jag definitivt förstå den lärare som gör allt för att skydda sina elever. Jag kan också förstå den bottenlösa sorg när detta inte lyckas.
Jag tror dock inte på att lura till sig frihet. Jag tror på dialog. Jag tror på föräldrarnas kärlek till sina barn. Jag måste tro på det.
Hur kan Rona vara en älskad dotter då hennes liv begränsas så? Kanske kan jag förstå rädslan för det okända, men jag kan inte förstå oviljan att lära sig vad frihet kan innebära och att den inte måste vara farlig.
Hur kan en bror bete sig som ett jävla svin mot sin syster och hur kan han få hållas?
Hur kan en familj tvinga ut sin syster och dotter på balkongen och låta henne falla?
Jag har läst Fallen flicka av Christina Wahldén och jag gråter. Jag tänker på mina elever och gläds åt deras växande frihet. Vi har kämpat länge mina kollegor och mina elever. Det nya är inte lika skrämmande länge. Hoppas jag. Tror jag. det jag vet är att anfall inte är bästa försvar.
Jag kan inte säga att jag begriper för även jag tycker att ett levande barn är så ofantligt mycket mer värt än all ”heder” i världen. Men efter att jag genom jobbet fått en inblick i den tradition av bortgifte som finns i Indien så har jag åtminstone delvis börjat se de bakomliggande orsakerna till varför det ibland blir som det blir.
Vägrar man böja sig för familjen, samhället, hederskulturen, så är man ingenting värd. Man blir utesluten ur en gemenskap som man uppfostrats till att värdera som högre än allt annat. Man lämnas ensam i världen och måste ofta fly, om man får behålla livet. En tanke som är nästan omöjligt att greppa när man vuxit upp i det västerländska individualistiska tänkandet.
Visst är det så, men även om jag förstår det i teorin är det så svårt att förstå ändå. Vi kommer ingenstans genom att bara fördöma, det måste till en riktig dialog tror jag.