Att leva utan en syster

 

Mormor är orolig för mig. Inte bara för att min syster Bailey dog för fyra veckor sedan eller för att min mamma inte hört av sig på sexton år eller för att det enda jag plötsligt tänker på är sex. Nej, hon är orolig för mig därför att en av hennes krukväxter har fått fläckar. Under alla mina sjutton år har mormor trott att just den här blomman, som är av en obestämbar sort, skulle spegla hur jag mår: känslomässigt, andligt och fysiskt.

 

Trots det röriga och faktiskt lite missvisande omslag till Himlen börjar här av Jandy Nelson är jag fast redan vid blurben från Sonya Sones. Hon säger sig vara förälskad i boken och jag förstår henne. Det här är en bok att förälska sig i.

Vi får träffa Lennie som lever i en bubbla av sorg efter att hennes äldre syster oväntat dött i en hjärtattack. När hon inte längre är en del av Lennie-Bailey, Bailey-Lennie vet hon inte riktigt vad hon ska ta sig till. De är ju systrarna, de som nästan är en, som delar rum och lever så nära varandra som det bara går.

Jag tänker på hur jag ofta talar om mina barn som en, grabbarna O, för att beskriva den närhet som de har. Tänk att bli av med en del av sig själv. Det måste vara ofattbart svårt.

När Lennie börjar skolan igen vet människorna runt omkring hur de ska behandla henne. Inte konstigt då hon faktiskt inte vet hur hon ska vara. Hon är van vid att leva i skuggan av sin framgångsrika syster, men nu måste hon hitta en ny identitet.

I skolorkestern har hon en plats som andraklarinettist och i orkestern finns numera Joe, nyinflyttad musikbegåvning som fattar tycke för Lennie, eller John  Lennon som han envisas med att kalla henne.

Visst tycker Lennie om honom, det gör hon verkligen, men den hon känner starkast samband med just nu är ändå Toby, Baileys pojkvän. Tillsammans gör de allt för att fylla tomrummet efter Bailey.

Språkligt är det här en bok utöver det vanliga. Att böcker för unga vuxna på något sätt skulle vara simpla motbevisas gång på gång och Himlen börjar här är ett bevis på att det ofta snarare är tvärtom. Gång på gång läser jag passager som jag vill skriva av och spara. Snygg, poetiskt och inte sällan väldigt kreativt. Liknelser, metaforer och annorlunda meningar gör att jag blir mer och mer imponerad av författarens hantverk. Extra mycket gillar jag de korta dikter och tankar som Lennie skriver ner och lämnar på de mest udda ställen. De ger helt klart historien en extra dimension.

Dessutom har Nelson skapat ett helt fantastiskt persongalleri. Lennie är definitivt på riktigt och hennes sorg så verklig att den nästan går att ta på. Mormodern, den udda och kärleksfulla, är en underbar skapelse och morbror Big lika rolig i boken som han hade varit hemsk i verkligheten. Bygdens egna casanova har blivit till åren, men har definitivt inte lagt av sig helt.

Det är mycket känslor i Himlen börjar här. Sorg, kärlek, åtrå, ilska, frustration liksom ångar från sidorna. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att värja sig mot denna mycket välskrivna och engagerande historia. Läs, läs, läs!