Jag reser ensam av Tore Renberg är en fristående fortsättning på Mannen som älskade Yngve och trots att jag inte kommer ihåg så mycket av den boken, kommer jag ihåg att jag verkligen gillade Renbergs sätt att skriva. Jag gillar även Jag reser ensam som har en härlig ton och en lätt absurd handling.
Jarle har hunnit bli universitetsstudent. En väldigt djup sådan och han ser sig själv som superintelligent, medan han har en tendens att se ner på andra. Han skriver en avhandling om Proust, djup och kanske något oreflekterad. Universitetstiden innebär för många en tid av frihet, så också för Jarle. Han super, knullar och tänker egentligen bara på sig själv och möjligen sina intellektuella vänner. Han reser ensam och han gillar det.
Mitt i detta förändras livet. Han får ett brev från polisen och uppmanas göra ett faderskapstest. Det visar sig att Jarle har en dotter som nu är nästan sju år. En dotter som kom till under en fest där både han och mamman var mer eller mindre medvetslösa. I snart sju år har Anette tagit hand om flickan Charlotte Isabel, men nu vill hon inte längre ha ensamt ansvar.
Helt ensam har hon inte varit, det har funnits en far som varit med nästan hela Charlotte Isabels liv. Frågan är nu om det är semester Anette och far ska åka till, eller varför dottern helt plötsligt får resa ensam till den pappa hon aldrig träffat.
Vilken mamma skickar iväg sin dotter till en vilt främmande man, dessutom under den veckan hon fyller sju? En mamma som är desperat och vill göra allt för att få ihop sitt liv.
Och Jarles liv då? Där passar en liten flicka inte riktigt in. Han har visserligen ett extra rum i sin lägenhet, men det räcker knappast med det. Självklart är Charlotte Isabel hur rädd som helst och hon söker trygghet i alla hon möter. Hergis, Jarles tillfälliga sängkamrat, som dyker upp snorfull en natt, blir den första vännen.
Det är både rörande och lite hemskt att läsa om hur den lilla flickan försöker skapa sig en ny trygghet på en ny plats. Det som börjar i en total katastrof lyfter lite i taget och veckan i Bergen blir minst sagt händelserik.
Jag tycker mycket om Jag reser ensam trots, eller kanske tackvare, att Jarle är en riktigt otrevlig typ ganska ofta. Han har dock ett stort hjärta någonstans mitt inne i sitt gigantiska ego och han jobbar helt klart på att bli en lite bättre man.
Tore Renberg blandar humor och allvar på ett väldigt bra sätt. Ibland är allt nattsvart, men det finns alltid en ljusglimt och finns det ljus finns det liv, eller?
Nu hoppas jag bara att Gilla Böcker ska ge ut de andra böckerna om Jarle också, då jag mycket gärna vill läsa mer!
Eg blei skuffa over denne boka. Eg var veldig begeistra for Mannen som elsket Yngve og Kompani Orheim, medan denne (som heiter Charlotte Isabel Hansen på norsk), tippa litt over. Eg trur ikkje på forteljinga om jenta som bare dukkar opp, lenger. Det blir for usannsynleg og for lite truverdig. Og det bryt ned litt av godkjensla eg hadde for Jarle i dei tidlegare bøkene, så eg har ikkje lese dei to siste bøkene. Eg vil heller hugse dei gode første-bøkene om Jarle.
Det är en osannolik plot helt klart, men jag gillade boken ändå. Jarle är inte så trevlig, men det blir ju bättre
Jag tyckte den var helt okej ibland och jag rördes också av Charlotte Isabel och framförallt av hur Jarle inte alls visste hur han skulle bete sig med en sjuårig flicka. Men jag störde mig på hur otrevlig han var annars och på de eviga beskrivningarna av Herdis utseende, för mig blev det för mycket.
Han var riktigt otrevlig helt klart. Ganska vanligt med hybris under studieåren tror jag och med sexfixering också. Elak och trovärdig skulle jag säga.