Jag har inte läst Min Kamp, egentligen av två anledning:
1. jag blev trött på boken redan innan den kom ut på svenska och
2. det faktum att memoarer inte brukar vara min grej.
Möjligen har jag fel och jag har gått från att vara helt ointresserad till att bli lite nyfiken. Främst eftersom författaren gjorde ett trevligt intryck i Babel, men också för att fatta grejen. Någonting speciellt måste denne man ha, då han orsakat så enormt mycket debatt.
På DN:s kultursidor har Jens Liljestrand och Ann Heberlein hamnat i någon form av konflikt. Liljestrand hyllade Min Kamp 3 i sin recension
Ann Heberlein skrev en, inte så lite syrlig, artikel om hur män drömmer om att bli som Zlatan och Knausgård och skriver bland annat:
Vad är det då med de här männen, Zlatan från Rosengård och Knausgård från fjordarnas land som utövar en sådan oemotståndlig lockelse på sportjournalister och kulturskribenter i alla åldrar men framför allt av ena könet? De personifierar drömmen om Mannen, såsom mannen drömmer om mannen. Långa, vackra, egensinniga, fria och potenta. Män som går sin egen väg. Män som skiter i vad andra män tycker. Män som är män och inte fjantar runt i Stockholms innerstad, kindpussas och twittrar.
Denna artikel gjorde Liljestrand minst sagt irriterad och med kvällstidningsord kan man definitivt säga att han rasar.
Debatten gör att jag blir lite mindre sugen på att läsa Knausgårds böcker igen och Min kamp rasar längre ner i läshögen. Vad säger ni som läst, är Min kamp böcker för män? Kommer jag att bli lika provocerad som Heberlein?
Knausgård själv verkar inte riktigt bekväm med den uppmärksamhet han fått och säger sig vilja sluta skriva för att kunna leva ett mer anonymt liv. Frågan är om det hjälper. Om han väntat med sin nya frisyr hade den varit en riktigt bra förklädnad.
Har jättesvårt att förstå resonemanget att Knausgård skriver för män??? Har bara läst första boken ännu, men där gestaltas en pojke och en man som kämpar med sin rädsla, vill bli omtyckt och försöker hantera sorgen efter pappans död.
Jag kan inte heller förstå att Knaus skulle skriva för män. Och så är det faktiskt inte memoarer utan autofiktiva romaner, jag gillar inte heller memoarer speciellt mycket. Men detta är romaner med hög kvalitet, något jag kommer prata om i det numret av vi läser som landar i butikerna i dagarna. Jag har ju bloggat lyriskt om både första och andra delen, inläggen finns i min blogg. Kanske kan de göra dig lite mer lässugen? ; ) Fast egentligen tycker jag faktiskt att tvåan är bättre än ettan.
Nej, Knausgård kan alla läsa. Enligt mig finns det få sämre anledningar till att inte läsa en bok än att bli ”trött på den” i förväg eller genom dåliga debattartiklar. Läs boken, kommentera sen!
För mig är det en naturlig anledning då jag inte vill riskera att förstöra läsningen pga medias bild av boken. Jag läser den kanske när stormen lagt sig. Det brukar bli bäst så.
Nu när del 4 kommer ut i vår så känner jag att jag kanske kan börja ge mig på del 1 utan problem…Får se om det blir av inom en nära framtid helt enkelt.
Alltså, jag var ju inte helsåld på första boken, men jag verkar ju onekligen vara i minoritet bland mina feminina bekanta. Jag blev mer sugen på att plocka upp tvåan efter att ha sett Knausgård i Babel, precis som du, men eftersom jag inte var helsåld på första boken så tar det ju emot en del.. Nä, hållerm ig nog från vidare läsning av Knausgård ett tag till.
Bästa sättet att få läsro kan ju vara att inte läsa recensioner och dylikt…
Nu är jag för boknördig och insyltad i bloggvärlden för att kunna eller vilja undvika, men visst är det så att det bidrar till att jag tröttnat. Fördelarna uppväger dock nackdelar som denna!