Mikael berättar om en riktig klassiker

Jag har läst boken Ondskansom är en roman skriven av Jan Guillou. Boken kom ut år 1981 och är en av Sveriges mest lästa böcker. Många har uttryckt att Ondskan var deras första stora läsupplevelse som ungdom.Boken utspelar sig under cirka två år i slutet av 1950-talet. Den handlar om 14-åriga Erik Ponti som går på en vanlig “pojkskola” i Stockholm. Hemma får Erik stryk av sin sadistiske styvfar, vilket gör att Erik härdas och lär sig att ta emot stryk. I skolan är Erik den tuffaste och starkaste killen i kompisgänget. Efter en incident i skolan blir han relegerad och skickas till internatskolan Stjärnsberg. När han åker dit bestämmer han sig för att börja ett nytt liv utan våld, men Erik inser snabbt att det inte kommer att bli så. För på Stjärnsberg är det de äldre eleverna (rådisarna) som bestämmer i något som de kallar kamratuppfostran. De har rätt att dela ut stryk och andra bestraffningar, och gör det gärna för nöjets skull. Eftersom Erik är van vid att vara den som bestämmer i skolan är han lite kaxig och klarar inte av att de hånar honom. Han börjar vägra order från rådisarna och får massor av olika bestraffningar. Resten av boken handlar om Eriks och han nya bästa kompis Pierres kamp mot ondskan och orättvisorna på Stjärnsberg.Jan Guillou har själv sagt att boken är något av en självbiografi. Som ung hade han själv problem med en sadistisk styvfar. Han blev relegerad från skolan i Stockholm och fick börja på internatskolan Solbacka som han i boken döpt om till Stjärnsberg. Dock har såklart allt som händer i boken inte hänt i verkligheten.

Boken börjar med meningen “Slaget träffade högt upp på höger kindben”. Det säger en del om boken, tycker jag, nämligen att den innehåller mycket våld och handlar om en kamp. Jag tror att Guillou valde att börja boken så för att sätta tonen redan från första början. Budskapet i boken är enligt mig att våld föder annat våld, men att det sällan löser problemen. Erik blev utsatt för våld hemma och utsätter sedan andra för våld för att få utlopp för sin frustration, men det skapar bara nya problem. När han blev relegerad men fick en ny chans på Stjärnsberg bestämde han sig för att inte använda våld även om han skulle bli trakasserad. Detta lyckas han hålla ända tills i slutet av boken då han inte klarar av det längre då rådisarna istället ger sig på hans bästa vän Pierre för att komma åt honom.

Hade jag varit i Eriks situation så hade jag inte varit lika uppkäftig, utan försökt att lyda order och på så vis undvika våldet såsom Pierre gjorde innan han blev vän med Erik. Jag ser mig själv som en blandning mellan Erik och Pierre. Jag har likheter med Erik, till exempel att jag gillar att träna och är ambitiös i skolan. När det kommer till våld så är jag mer som Pierre och hade inte gjort motstånd och slagit tillbaka utan istället försökt synas att så lite som möjligt och uppföra mig bra.

Boken kretsar enbart runt Erik så därför finns det inga parallellhandlingar. Som jag kommer ihåg finns det ingen “scen” i boken där Erik inte är inblandad på något sätt, utan antingen är det han som tänker eller så är det något som händer honom. Att boken enbart handlar om Erik och saknar parallellhandlingar tycker jag är ovanligt jämfört med andra böcker som jag har läst. Samtidigt gör detta berättarsättet att man kommer Erik nära och “lever med” honom genom hela boken. Det är inte Erik själv som berättar i boken, utan författaren berättar om Erik och den berättas i dåtid.

Jag tycker att boken var jättebra. Den var spännande men stundtals våldsam. Det bästa med boken var att Erik till slut fick sin hämnd på både rådisarna och sin styvfar. Jag tycker att rättvisa skipades. Hade det hänt i verkligheten hade jag nog inte tyckt att det var lika bra att använda det våld som Erik gjorde, men såsom hans liv utvecklades tycker jag att det var skönt att Erik fick sin hämnd och ett slut på ondskan från sin styvfar. Boken har även filmatiserats och jag har sett filmen några gånger och tycker att filmen är bra, men inte alls lika bra som boken.