Jag träffade Sandra Gustafsson under Bokmässan. Trevlig, rapp, snygg och smart kvinna som utstrålade ett lugn jag avundades. Nu har jag läst hennes självbiografiska bok Maskrosungen och är så otroligt mycket mer imponerad av att hon lyckats gå igenom allt hon varit med om och faktiskt kommit ut på andra sidan. Jag visste att hon skrivit en självbiografisk bok och jag är inte dummare än att jag fattar att en maskrosunge haft en tuff uppväxt, men det helvete Sandra levt i hade jag inte kunnat föreställa mig. Då har jag ändå hört allt för många hemska historier i mitt jobb. Tyvärr ska jag väl tillägga.
Livet är långt ifrån rättvist, det vet jag och det vet utan tvekan Sandra. Maskrosungen börjar i slutet med att den vuxna Sandra får veta att hennes man har MS. Mannen som är hennes livs kärlek och som på många sätt är hennes enda stabila punkt i tillvaron. Han och sönerna.
En mamma med psykiska problem, som lurade alla att hon hade läget under kontroll. En pappa som tar över ansvaret, men som ändå föredrar krogen framför dottern. En farmor som symboliserar någon sorts trygghet, men som ändå inte lyckas fullt ut. Vänner som bär ut smörgåsar till sin hungriga vän och så till slut Dick, han som symboliserar tryggheten.
Jag brukar inte gilla den här sortens böcker då någon skriver om en taskig barndom. Det är ofta illa skrivet, onödigt sentimentalt och därmed ointressant. Sandra Gustafsson har inte skrivit en sådan bok. Hon har skrivit en bok som griper tag. Inte sällan är hon saklig, på gränsen till känslolös och kall då hon beskriver hur vansinnig hennes mamma är och hur illa hon behandlar sin dotter. Boken innehåller en rad dokument från socialtjänst, polis och läkare som ytterligare förstärker den oförståeliga sanningen. Samtidigt sipprar känslorna ut. Kärleken, besvikelsen och rädslan. Det skulle jag säga är bokens styrka.
Hur överlever ett barn som inte får den kärlek och omsorg som alla barn behöver? Jag vet inte, men jag vet att Sandra gjorde det på något sätt. Hon lyckades behålla sitt liv även då allt gick käpprätt åt helvete. Jag läste som en galning i klassrummet där jag hittade boken och ville inte riktigt släppa den trots att den dagliga lässtunden var över.
Nu åker Maskrosungen tillbaka i klassrumshyllan, men först ska jag tipsa några elever om den. Sedan är det dags att läsa Svedd och den på bloggen publicerade Absorbera.
Jag har också läst den. Riktigt obehaglig! Skrev en essä om den i skolan och försökte knyta an det till sjuksköterskeyrket. Tänker mycket på att hon så ofta gick till skolsköterskan och klagade på att hon hade ont i magen, när det egentligen var något annat. Någon borde ha sett det! Jag blir så otroligt frustrerad!
Intressant! Har ungefär samma inställning till ”taskig-barndomsböcker” som du verkar ha, så den här kanske också passar mig. 🙂
Tycker att den håller hög klass.