Dagar som gick jävligt snabbt

Sju jävligt långa dagar heter Jonathan Troppers nya roman och kanske var de långa för Judd och hans familj, men för mig flög de förbi. Nu är det inte riktigt sant att vi bara får träffa den smått galna familjen under endast sju dagar, men huvuddelen av handlingen utspelar sig under den shiva som hålls för deras far. Mitt i sorgen får vi lära känna de fyra syskonen, deras mor och alla respektive och före dettingar som behagar dyka upp.

När vi träffar Judd första gången lever emellertid hans pappa. Judd lever i ett lyckligt äktenskap och på sin frus 34-årsdag drar han tidigare från jobbet för att överraska henne med en tårta. Vi vet alla att det aldrig är bra att komma hem tidigare än planerat, i alla fall inte i böcker och film om kärlek. Självklart blir överraskningen inte alls som Judd tänkt sig, istället för att glatt käka tårta ihop slutar dagen på ett lite annat sätt.

Judd och Jen, visst låter de som ett perfekt par. De träffades under studietiden och har nu siktet inne på att skaffa familj. Något som inte visat sig vara så enkelt som de först trott. Barnet de väntade dog i magen sent under graviditeten och det var kanske då de började glida isär. Judd skulle nog säga att de hade det bra, men att Jen inte tycker detsamma visar hon med all önskad tydlighet. Judd hittar henne nämligen i sängen med hans chef Wade. Inte den överraskning som dagen skulle bjuda på.

Efter detta kraschar Judd totalt och han sörjer sitt havererade äktenskap i en riktigt sunkig källarlägenhet. När hans pappa dör blir han självklart ledsen, men mest blir han minst sagt störd över att behöva åka hem och visa sin sorg genom att sitta shiva i sju dagar. Sju jävligt långa dagar. Där träffar han sina två bröder, storebrorsan Paul som han inte riktigt drar jämt med och sladdbrorsan Philip som aldrig verkar växa upp. Där finns också Wendy, den duktiga och lite irriterande syrran. Relationen mellan de fyra är inte direkt okomplicerad och vi får veta en massa om dem under bokens gång.

Jag gillar verkligen den här boken, som kanske till och med är bättre än Konsten att tala med en änkling som var den första jag läste av Jonathan Tropper. Jag gillar hans sätt att skriva om tunga ämnen och kunna skapa en perfekt balans mellan skratt och allvar. Personerna är skapade med kärlek och värme och jag tycker verkligen att jag lär känna dem. Tropper kan definitivt konkurrera med såväl Nick Hornby, Tony Parsons och Mike Gayle i denna trevliga ladlitgenre. Jag hoppas på många fler böcker av den gode Tropper. Har du inte läst något av honom ännu tycker jag absolut att du ska göra det!