Det första av bokbloggarens tio budord författades av Helena och lyder:
Du skall ha många litterära gudar, och en av dem bör vara Gillian Flynn.
Nu har jag då äntligen läst något av denna av bokbloggare sönderkramade författarinna och jag vet inte om hon kvalar in som litterär gud ännu, men visst skriver hon bra.
Dark Places handlar om ett mord som redan har skett och en mördare som är dömt och som suttit fängslat i mer än 20 år. Då som nu är det Libby och hennes familj som står i centrum. Då dog tre av dem, nu finns det två kvar och de har inte setts sedan den hemska kvällen som förändrade allt.
Libby var systern som överlevde då hennes två systrar och hennes mamma mördades brutalt. Libby var minstingen som undkom och också den som genom sitt vittnesmål såg till att brodern Ben dömdes för morden.
Libby har alltid varit säker på att hon verklige såg Ben döda tre medlemmar i sin egen familj. Hon vet att många tvekar, men själv är hon säker. Under de år som förflutit sedan morden har hon levt på pengar som samlades in till henne och placerades i en fond. Nu är det slut och smått desperat går hon med på att besöka The Kill Club en klubb för människor som älskar brottslingar och brott. Hon får 500 dollar och dessutom får hon träffa flera personer som är säkra på att Ben är oskyldig. Hon erbjuds pengar för att besöka honom och för att kontakta personer från det förflutna.
Visst är det pengarna som drar, men det är inte det enda skälet att Libby börjar rota i det förflutna. Hon blir mer och mer fixerad vid att få reda på om sanningen stämmer överens med de minnen hon har, eller om hon helt enkelt hade fel. Långsamt, långsamt får vi veta sanningen i en sorts ”två steg fram och ett tillbaka dans”.
Mordkvällen blir centrum av handlingen. Dels för att det självklart är en avgörande kväll i familjens liv, men också för att den tidsmässigt placeras mitt i boken. Vi får veta hur det var innan. Hur syskonen levde, hur Ben gled iväg och hur modern desperat försöker hålla liv i farmen och sköta sin familj. Det går sådär. Hon tycks aldrig räcka till och har ett minst sagt tufft liv. Barnens far är en riktig skitstövel och tillför ingenting mer än elände.
Vi får också veta lite om hur Libby haft det efter morden. Bilden av henne målas upp i små, små prickar som till slut ger oss en ganska helhetlig bild. Vi får också veta mer om Ben, men Flynn lyckas inte förmedla någon förståelse för honom.
Dark Places är välskrivet och spännande, men trots att jag läser snabbt blir jag inte riktigt berörd. Det är nästan för snyggt. Jag gillar dock den mörka stämningen och den läskiga miljön och vill definitivt läsa mer av Gillian Flynn.
Själv tycker jag att ”Sharp Objects” är ännu bättre! Och i maj kommer tredje boken, ÄNTLIGEN!
Då får jag fortsätta med Sharp Objects snarast!
jag läste båe dark Places och Sharp objects nu i november men har inte fått upp inlägg än.. jag tyckte denna var bättre än Sharp objekts men annars tyckerj ag lite som du. Ja, lite lagom spännande är det, men inte så där färfärligt bra som jag hade hoppats. Jag tycker inte heller att man kommer särskilt nära karaktärerna, men ändå mycket mer i Dark Places än i Sharp objekts.
Är inte heller beredd att utnämna Flynn till gudinna efter två visserligen mycket bra böcker, men jag ser fram emot nästa 🙂
Jag följer ju detta budord och har Flynn som en av mina litterära gudar. Sharp objects tyckte jag var riktigt bra men den grep mig aldrig riktigt på samma sätt som Dark Places gjorde. Dark Places knockade mig faktiskt totalt under en oförglömlig helg när jag knappt gjorde annat än befann mig i den där hallen där den där vidriga kvällen spelades upp om och om igen. Den kommer att finnas mycket högt upp på min årsbästalista (tillsammans med Safran Foers Extremely loud… som vi inte heller är riktigt överens om 🙂 ).
Jag tyckte att Dark Places var bra, till och med väldigt bra, men inte så annorlunda och unik som jag väntade mig.