Kort, koncist och klurigt

Jag gillar Fredrik Lindström. Allt han gör skulle jag säga,  busringningarna i Hassan, språkvetenskapen i såväl bok- och tvform, hans klurigheter och torra humor i På Spåret och inte minst de suveräna dikterna. Det är förutsättningen för det här inlägget om hans nya bok När börjar det riktiga livet.

Fjorton korta, tänkvärda och många gånger absurda noveller ingår i samlingen. På ytan handlar de om väldigt vardagliga saker, som borttappade strumpor, men under ytan finns mycket mer. Jag älskar den sakliga, torra och många gånger galna humor som Lindström bjuder på. Inte sällan elakt och alltid skarpsinnigt. Som i den inledande novellen Polackerna till exempel när de billiga polska hantverkarna lägger en sordin över det fina villaområdet där de arbetar med att bygga verandor åt de rika. Med sin uppenbarelse ger de det fina folket dåligt samvete. Fy vad elakt.

Nina och Rick Ett fullutrustat kök får också symbolisera det galna i renoveringshetsen som drabbat så många. Varför har man egentligen ett så flashigt kök om inte för att visa upp det? Och vad gör man när ens hus blivit så där fint och stylat? Familjen i Stanna kvar har svaret.

Båten är kul i sin enkelhet. Tänk om man skaffar en båt för att locka tjejer, en knullbåt helt enkelt och så blir det inte riktigt som man tänkt sig. Så är det ofta i Lindströms noveller. Det blir aldrig riktigt så bra som det skulle kunna bli, eller som det var i tanken innan det blev verklighet. Ingen är någonsin nöjd.  Som Emma i novellen På riktigt som alltid har en väska packa ifall hon skulle behöva fly. I tanken är flykten lockande, som en garanti för att det går att slippa livet om man skulle vilja. Hon vill ha ett starkt liv, inte ”ett skuggliv där ingenting händer på riktigt”.  Hur absurt är det inte att hon avundas dem som behöver fly, men kan egentligen någon klandra henne för att hon är beredd?

Mest optimistisk och kanske den sötaste av alla noveller är Åttioårskrisen. Riktigt fin är också Avsked om hur barn hanterar sorg.  Roligast är utan tvekan Strumporna, helt galet absurd är Hosta på teatern och jag blir vansinnigt provocerad av Eftermiddagar i parken där en mammas behov av bekräftelse går totalt överstyr.  Jag älskar också sensmoralen i Kvalitetstid, där huvudpersonen verkligen inte tar ansvar för någonting själv.  Ganska så typiskt för dagens egotrippade generation. I Gosedjuren är det barnet som får symbolisera vår ovilja att lämna av vårt överflöd till de som behöver. En absurd situation förvisso, men ändå tänkvärd.

Det blir aldrig som man tänkt sig och blir det så är man aldrig riktigt nöjd. En slutsats som lämnar en bitter eftersmak. Det är en deprimerande bild som Fredrik Lindström ger av dagens svenskar. Det är synd om människorna, precis som det var redan på Strindbergs tid. Jag kan inte låta bli att undra vad det egentligen är för fel på oss?

Det är en svidande kritik av dagens samhälle som Fredrik Lindström levererar. Det handlar om egoism, behovet av att skylta med sina tillgångar, men också om missnöjet och stressen som gör att vi lever ett svårare liv än vi behöver. Jag gillar verkligen de här novellerna som absolut fungerar bra tillsammans. En riktigt bra novellsamling är inte bara berättelser som kan läsas var för sig, utan de ska också bilda en helhet. De 14 pusselbitarna i När börjar det riktiga livet bildar utan tvekan en helhet och dessutom en mycket bra sådan. Skönt när favoriter levererar så att jag inte behöver bli lika bitter som personerna i hans bok.