Jag har blandat högt och lågt de senaste dagarna mellan lyrik och Läckberg. Funkar utmärkt. Dagens diktsamling är utgiven av bokförlaget Tranan och mycket läsvärd.
Faraj Bayrakdar var ett nytt namn för mig, vilket han inte borde varit, då han sedan 2005 bor i Stockholm. Diktsamlingen Brev från isoleringscell 13 utkom våren 2011, men de flesta dikterna är skrivna långt tidigare under Bayrakdars tid i Syrianskt fängelse. De avslutande texterna är dock skrivna i Stockholm, i frihet.
Bayrakdar satt fängslad i 14 år och hans sorg och frustration genomsyrar dikterna. Det finns dock också en längtan efter livet, det vackra i det och ett hopp om att få återse världen utanför. Mycket handlar om att återse kvinnorna och att finna en plats att leva ett bra liv.
ur Ruiner
7
I mer än två veckor
enligt helvetets kalender
och när jag inte längre var åtkomlig
för annat än döden
slet man av mig halva mustaschen
De väste ord
jag inte förstod
och skrattade de
skrattade
skrattade
Mor,
Jag kunde inte ens gråta.
Det är gripande, vackert, tänkvärt, poetiskt och läsvärt. Jag fascineras mest av att bitterheten inte är större än vad den är i Bayrakdars dikter. Kanske är det därför han överlevde, för att han lyckades hålla humöret uppe hyfsat bra. Han avr arg, men inte förblindad och aldrig, aldrig utan hopp.