Jag tänkte att årets topp-15 skulle vara lättare att göra om jag planerade den väl. Riktigt så blev det inte, trots att jag tog ut ett antal böcker varje månad till den perfekta topplistan. Alla böcker på listan är fortfarande fantastiska läsupplevelser, men jag är inte helt hundra på att de tolv finalisterna faktiskt är de allra bästa. Vissa månader läste jag galet mycket bra, andra inte riktigt lika mycket. Min topplista består av de 15 bästa böckerna på listan, men det blir inte så att alla finalister får vara med. Så får man självklart göra, då det är min lista.
Jag har läst 164 böcker 2011, plus minus några. Vissa böcker som jag läst om eller läst i jobbsyfte finns inte med, andra har jag räknat. Inga superlättlästa har räknats i år, inte heller höll jag på principen ”en bok är en bok är en bok” och räknade stycknovellerna från Novellix. Omläsningarna, i alla fall tre av dem, är räknade. Jag vågar alltså inte säga att det är exakt 164 böcker jag läst, men det är de jag räknat.
I några inlägg kommer jag att presentera de bästa böckerna jag läst 2011, med start om någon timme eller så.
Ser fram emot att ta del av topplistan. Förresten så tycker jag att du ska vara med i min Strindberg-utmaning 2012, som addering till dina läsplaner för det kommande året. 🙂
Just det, det är ju Strindbergsåret. Kanske vore något. Har läst en del, men det finns kvar att läsa.
Ja, men haka på då! All info om utmaningen finns i min blogg. Det finns ju massa pjäser och tunna romaner att läsa av honom så man måste ju inte ge sig på de värsta tegelstenarna om man inte orkar.
Vill bara delge dig litteraturkritiker Crister Enanders summering av det litterära året som kan läsas i dagens pappersupplaga av ystads allehandla. Mest i ögonfallande är väl hur olika du och Crister ser på Ann Heberleins bok Ett gott liv
”Det blir bara ytligare. Det blir mindre betydande. Halten sjunker i snabb takt och det som kan kallas för bestående förvandlas alltmer till något mossigt och absurt antikvariskt. Men var morgon krattas manegen på nytt. Och ute i sminkbåset sitter de lydigt, välkammade som en gång bröderna Herreys och svältfödda efter det starka strålkastarljuset som snart ska skina på deras pudrade nunor inne i tevestudion.
Många författare uppträder hellre som massmediala gycklare än axlar sin roll som skildrare av samhälle, samtid och missförhållanden. De ifrågasätter inget. De kritiserar inget av vikt. De jamsar med. De är förvånansvärt oftast fogliga och fega. De vill inget – förutom att synas och sälja. De låter sig användas som vore deras böcker ännu en ny schamposort bland tusen andra hårtvättningsmedel.
Under senare tid, inte minst under det gånga året, har beklämmande nog den egofixerade supernarcissisten – liksom direktserverad i gråtfärdig gladpack – blivit något av den ideale författaren i det friktionsfria massmediala maskineriet.
Men då deras böcker saknar såväl tyngd som egentlig mening blir också intrycket och minnet av vad de sagt och tyckt lika övergående som en nysning. Det kittlar till en stund; för en snabb sekund river det till. Men – ärligt talat – vem minns gårdagens nysningar? Jag gör det då inte, och lika svårt har det blivit att summera ett års litterära händelser och begivenheter.
Björn Ranelid, störst på jorden med de allra originellaste orden, har ännu en gång – för vilken gång i ordningen? – angripit någon mer framstående författarkollega. Vem minns det idag? Han ska såvitt jag förstått återigen ha ställt upp i något tv-program som – hipp, hipp, hurra! – ”går hem i stugorna”. Jag minns då inte vilket och inte heller tittar jag på tv.
Ann Heberlein, alltid tvärsäker som en kverulant i tvättstugan, har gett ut ytterligare en bok om – ja, vad handlade den om? Jo, just det! Den handlar mest av allt om Heberlein så klart.
Ställer man ”Ett gott liv” av etikdoktorn Ann Heberlein vid sidan av Ulf Lundells nya roman ”Allt är i rörelse” uppstår en lika intressant som talande kontrast. Ingen kan med bästa vilja i världen påstå att Ulf Lundell inte riskerar inge intrycket av att vara en smula självupptagen.
Vad är det då som förmår göra Ulf Lundells bok så mycket bättre, så mycket intressantare? Och framförallt: Så otroligt mycket viktigare? Svaret är tudelat. För det första är Lundell en riktig författare; hans drivkraft är äkta, hans passion brinner, allvaret är stort.
Och, för det andra, använder han medvetet sig själv som ett skönlitterärt instrument – ett litterärt lackmuspapper – för att fånga och skildra samtiden. Han tar sitt ansvar. Han lever upp till Stig Dagermans stolta maxim att en författare ska sträva efter att vara ”en termometer i samtidens röv”.
Och vem som fick årets Augustpris har även det skonsamt och vördnadsfullt vänts ner i glömskans gyttja. Däremot kommer jag ihåg att Amanda Svensson inte fick det för romanen ”Välkommen till den här världen” vilket alla så kallade initierade tyckare trodde och ansåg skulle vara rätt och riktigt. Och jag minns också – och framför allt – att Kjell Johanssons starka, drabbande och djupt angelägna roman ”Det var inte jag” inte ens blev nominerad.
Där kan vi för ovanlighetens skull använda det söndertuggade ordet skandal. Vad tusan tänkte juryn? Tänkte de över huvud taget? Jag tror inte det – men de förmådde genom sitt katastrofala arbete att förstöra prisets litterära betydelse för flera år framöver.
Och att Johan Svedjedal inte fick Augustpriset för bästa fackbok för sin ytterst stimulerande och betydelsefulla skildring av kretsen kring tidskriften Spektrum med storheter som Karin Boye, Gunnar Ekelöf, syskonen Riwkin och Erik Mesterton är inte bara obegripligt. Det är djupt orättvist.
Årets Nobelpris i litteratur tilldelades, som bekant, en svensk poet och då jag därmed automatiskt är jävig kan jag självfallet inte uttala mig om detta. Däremot kan jag ärligt säga att jag kommer att minnas det fram till dess graven öppnar sig.
Men jag vill avrunda med att nämna tre verk som under året gett mig stor behållning, som gett mig glädje, insikter och kunskaper, som utvidgat min värld och verklighet. Erik Johan Stagnelius ”Samlade skrifter” har getts ut i fyra band av Svenska Akademiens under redaktörskap av Paula Henrikson.
Stefan Zweigs memoarvolym ”Världen av i går” har kommit i en ny upplaga. Och den ständigt Nobelpristippade rumänske författaren Mircea Cărtărescus ”Dagbok 1994-2003″ var en av årets stora läserfarenheter – uppslukande, fascinerande och full av skarpsinniga iakttagelser och präglad av den hänsynslösa uppriktighet som alltid är den vulgära narcissismens absoluta motsats.”
Intressant. Har du läst boken själv?