Hur hör trygghet och hasande ihop?

 

Det finns en stor anledning till att kultursidorna i GP faktiskt håller riktigt bra klass, nämligen Elin Grelsson. En begåvad journalist som alltid har något viktigt att säga och ofta säger det på ett nytt sätt. En av många unga, frispråkiga kvinnor som kan fungerar som förebild för andra unga kvinnor, som förhoppningsvis också vågar vara frispråkiga.

I dagens pappers GP skriver Elin Grelsson sina tankar kring litteraturåret 2011 och lyfter fram alla de medelklassförfattare boende på Södermalm, inte sällan i en bostadsrätt, som berättat sina historier, inte sällan ångestfyllda sådana. Jag hittar inte artikeln på internet och citerar därför:

Det är inte alltid lätt att andas i den svenska samtidsprosan. Med en oupphörlig blick på den egna naveln väljer många författare att stanna innanför Stockholmstullarna och bostadsrättsföreningarna. Det är relationsdramer, könsroller, krackelerade familjer och självbiografiska minnen för hela slanten.

 

Nu menar inte Grelsson att detta bara är av ondo, inte alls, men hon efterfrågar ”en utblick till något bredare och större. Ett anspråk på verkligheter som inte nödvändigtvis liknar den egna, kanske inte ens existerar. Det är ambitioner som den svenska prosan behöver.”

2011 var året Elin Grelsson debuterade som romanförfattare med boken Du hasar av trygghet, en roman jag länge tänkt läsa, men inte riktigt vågat ta mig an. Nu är den läst och visst gjorde det ont. Jag hoppas dock att Grelsson själv skriver om en verklighet som inte är hennes egen, om en som kanske inte finns. Men nej, finns gör den sannerligen, tyvärr gör den det.

Vi får träffa Sara i två versioner. En som barn, ett överviktigt, annorlunda sådant. Ett barn som har en mamma som inte riktigt orkar med henne, som egentligen inte orkar med livet och en pappa som inte riktigt lyckas fylla ut föräldraskapet själv. Föräldrar som inte heller orkar hålla ihop och som inte alls förmår ge sitt barn den trygghet hon behöver.

Och så den vuxna Sara. Den som lever i ett sanslöst tråkigt förhållande med Johannes. Johannes som är så förstående, så omtänksam, så trygg och så förbannat tråkig. Han som har pengarna, som tar hand om henne. Han som som hon är beroende av. Själv har Sara bara ett vikariat och det är långt ifrån säkert att hon får stanna då det tar slut. Lika så bra det kanske, då jobbet är riktigt, riktigt tråkigt. Samtidigt är ett fast jobb trygghet och trygghet är viktigt.

Vem hasar, hur hasar man av trygghet, vad har trygghet och hasande egentligen med varandra att göra? Alla hasar. Alla lever lite mindre än de skulle kunna. Ingen vågar sträcka ut stegen och ta sig vidare till en plats där de kanske vore lyckligare. De hasar runt i en vardag som är rätt kass, men som de inte riktigt orkar ta sig ifrån.

Saras energi går till exempel åt till att upprätthålla sin fasad på jobbet. Det lyckas ett tag, men självklart behövs energin till andra saker, som att leva till exempel. Sara orkar definitivt inte leva.

Det är här jag börjar fundera på vem som egentligen är vem. Är flickan och kvinnan Sara, eller är kvinnan kanske mamman? Eller är det bara helt enkelt så att flickan, kvinnan och mamman är så sammanfogade av hopplöshet att de inte kan ta sig ur det kravfulla liv som de lever?

Jag vill bara att Sara ska skrika ett ”nu fan är det nog” och dra, men förstår att hon inte orkar. Hon är för beroende av tryggheten för att orka annat än att hasa. Hur ska hon som hellre bränner sig än erkänner att hon glömt solkräm på semestern våga erkänna att livet är skit?

Aase Berg tycker att gestaltningen av Sara brister i trovärdighet. Jag tänker att den är helt naturligt vag. Hon är flyktig Sara och jag får inte riktigt klart för mig vem hon är. Jag tror inte ens att hon vet det själv. Hon är lika anonym som dockan på omslaget till boken. Hon är ingen. I alla fall vet ingen vem hon är.

Josefin Holmström efterfrågor hopp, lösningar och alternativ och ja, det önskar jag också. Du hasar av trygghet är nämligen nattsvart, mycket bra men totalt utan hopp. Hon vill också ha en mer luftig text, men där är vi inte ense. Jag tycker mycket om den täta, massiva texten som ger få andningspauser. De bidrar till stämningen på ett effektfullt sätt. Jag hinner andas lika lite som Sara och kanske ger det mig en större förståelse för hur hon mår.

Bokstävlarna tycker som jag att det är en fin debut, Fiktiviteter är glad att hon inte varken har eller har haft det som Sara och Bokbabbel gillar att boken är både vardaglig och wow.

Fasaden skrämmer mig, eller rättare sagt kravet på fasad. Är inte det ett av de värsta kraven i vår tid? Vi ska vara glada och nöjda, helt också snygga och smala. Vi kan möjligen gnälla i fikarummet, men då ska det gnällas på jobbet och chefen, inte på det egna livet för det ska självklart vara perfekt. Finns det några alternativ? Frågan finns på bokens  baksida och jag hoppas verkligen att det finns det. Jag hoppas det både för Sara och alla andra som ruttnar inifrån av  känslor som aldrig får komma ut. Jag tänker på Mrs Dalloway och undrar hur mycket som egentligen hänt.