Ny favoritdeckarduo levererar

Och med duon menar jag författarna Michael Hjort och Hans Rosenfeldt vars andra bok Lärjungen flög in i min iPad ungefär en minut efter att jag läst ut seriens första bok Det fördolda. Det gick nämligen inte att vänta längre då den cliffhanger som avslutade boken var av det sanslöst spännande slaget. Här någonstans bör du alltså läsa om du visserligen är nyfiken på hur Hjort och Rosenfeldts böcker är, men ännu inte läst Det fördolda. Gör det först, den är bra och det vore tråkigt om den blev förstörd för att du inte lyckas sluta läsa ett blogginlägg.

Nu över till denna cliffhanger. Någonstans i början av boken hittar Sebastian Bergman ett brev som han borde fått många år tidigare. Ett brev från en kvinna som heter Anna och som säger sig vänta hans barn. Brevet skickades till hans föräldrahem och modern både öppnade och besvarade det. Hon bad Anna att hålla sig så långt bort från Sebastian Bergman som möjligt. För sin egen skull.

När Sebastian Bergman till slut hittar både kvinnan och flickan, som nu är en kvinna, inser han att han faktiskt redan känner sin dotter. Hon heter Vanja och är en av poliserna i Torkel Bergmans grupp på Rikskrim, där Sebastian Bergman var en del under fallet med en mördade Roger Eriksson.

Nu arbetar gruppen med ett nytt fall. Denna gång i Stockholm. Flera kvinnor har mördats. De har alla hittats bundna i sitt sovrum, med halsen avskuren. Morden känns igen då Edward Hinde, fängslad seriemördare, gick exakt likadant tillväga. Rikskrim har alltså fått en copycat på halsen.

Även denna gång lyckas Sebastian Bergman nästla sig in i utredningen, trots att han inte är direkt populär i gruppen. En av dem som verkligen avskyr honom är Vanja och detta trots att hon inte vet vem han egentligen är.

Även denna bok är ruskigt spännande. Lite mer förutsägbar kanske, men ändå väldigt obehaglig  och kuslig. Edward Hinde är minst lika grym som Hannibal Lector. Att den nye chefen på fängelset där Hinde sitter heter Thomas Haraldsson gör att turerna blir ännu mer oväntade.

Jag imponeras av författarnas språk och känsla. Lärjungen är helt klart mer än en vanlig dussindeckare. Brutal och våldsam på sina ställen, men utan frossandet som blivit så vanligt. Balansen mellan polisernas privatliv och fallet de arbetar med är dessutom bra. Att även denna andra bok avslutas med en riktig cliffhanger gör inte saken sämre. Jag är imponerad och hoppas att kvaliteten håller i sig även i kommande böcker, för visst måste det komma fler?