Jag brukar inte läsa skräck. Jag inbillar mig att det inte beror på att jag är lättskrämd, utan att jag inte gillar genren, men egentligen undrar jag hur det verkligen är.
Just nu läser jag dock Tistelblomman av Amanda Hellberg och där spökas det friskt. Den pendlar mellan att vara mysruskig i bästa Maria-Gripe-anda och att vara så läskig att jag får hjärtklappning. I natt sov jag jätteoroligt, något som säkert också berodde på att jag druckit typ 100 koppar kaffe, men det var boken som snurrade i huvudet. Mitt i natten bytte jag säng och lade mig hos yngste sonen. Hann knappt somna innan han och hans tjugo gosedjur skulle flytta in i vår säng. Jag flyttade med och när jag la mig tyckte jag att lampan blixtrade till och det for något vitt genom rummet. Jag skrek till, maken vaknade och hade självklart inte sett någonting.
Jag fick några timmars sömn i alla fall och i morse drog jag till simhallen. Tistelblomman vill inte följa med, utan istället läste jag Rosa – Den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson när jag käkade frukost efter att ha simmat. Jag hann inte långt, men måste säga att jag blev chockad. Okej att rosa som färg signalerar en del, men att det var så himla otänkbart att ta på söner rosa, eller att ta foto på öppna förskolan på en dotter med ljusblå byxor är helt befängt. Nu har jag visserligen två söner och jag tror att det varit lättare för mig att acceptera rosa på dem och att jag uppmuntrat dem mer än jag hade uppmuntrat en dotter att välja just rosa kläder.
Vid förra dagisfotograferingen hade femåringen sin coolaste t-shirt som har ett mönster med rosa och silver på magen. Inte alls gullig, men tyvärr med en fläck som inte går bort. Självklart fick han fotograferas i den ändå. Varför skulle han inte fått det? Sexåringen valde en orange tröja med färgglada, söta monster på. Jag är glad att han valde den och inte sin svarta tröja med Star Wars motiv, men jag hade inte förbjudit honom att ha den på sig.
Mer om boken när jag läst ut den, om inte förr. Jag är dock tämligen säker på att mina söners sexualitet inte har någonting med färgen på deras kläder att göra.
När min son var pyttis bruakde jag klä honom i en polkagrisrandig body och en röd plyschsprakdräkt med ett hjärta på. Alla tyckte att jag hade en sådan söt dotter, när jag sa att det är en pojke var det flera som blev chockade över vad jag satt på honom. Märkligt…och rött..?
Men du vet väl att hjärtan inte funkar på killar. 😉 Jag hade en brun body med vita hjärtan till min äldste, lite pepparkakskänsla. Fick samma reaktion. Rött hade båda grabbarna massor som bebisar. Något lila, men ingenting rosa förrän de började välja det själva. Mest för att jag inte gillade färgen, men det har jag faktiskt lärt mig!
Klart dom ska välja kläder själva (minns sonen som kammat en tuff frisyr och fotografen ruffsade till allt ner på pannan!!!) 🙁
Inte heller kul. Då hade sexåringen blivit väldigt ledsen!
Är Fanny Ambjörnsson-boken bra då? Det är onekligen ett väldigt intressant ämne. När jag jobbade på dagis reagerade jag ofta på att könsuppdelningen var så stark redan tidigt. Jag försökte aktivt vara noga med att säga till flickorna att de var starka etc och inte bara att de var söta, som vissa andra fröknar. Och till killarna försökte jag säga att de var smarta etc, och inte bara att de var starka, snabba… Jag tror sådant kan påverka åtminstone en del.
Jag tror absolut att det påverkar och att uppdelningen knappast är rent biologisk. Boken är bra, har bara läst hundra sidor, men det är intressant hittills. Återkommer med definitivt besked, men den verkar lovande!