Jag läser mycket svensk och det mesta är skrivet av kvinnor. Veckans tematrio passar mig alltså helt perfekt, då Lyran vill att vi bjuder på en trio skrivande svenskor.
1. Barbara Voors har varit en favorit sedan 1998, då jag läste Tillit till dig på en strand i Mombasa och när jag kom hem Älskade du, Syster min, När elefanter dansar och Akvarium i tät följd. Fortfarande har Tillit till dig en speciell plats i mitt hjärta, men annars är Sömnlös, Islossning och Smultronbett nog favoriterna. Eller Fantomsmärtor, eller… Ja, ni förstår, det är bra helt enkelt. Jag har en oläst bok kvar, Mina döttrars systrar och den sparar jag till ett alldeles speciellt tillfälle. Det känns tryggt att ha den i hyllan och vara säker på att inte stå helt utan en Voors-bok om längtan sätter in.
2. På Bokmässan satt Maria Ernestam och signerade böcker. Jag älskar Maria Ernestams böcker, men då jag har alla kunde jag inte köpa någon och därför inte komma hem med en signerad bok. Istället travade jag fram till henne och sa just så, att jag inte kunde köpa någon bok för att jag hade alla, men att jag bara ville berätta att jag tycker att hennes böcker är fantastiska. Sådan är jag, lite pinsam sådär, men jag tänker att alla mår bra av lite beröm, även en stor författare som Maria Ernestam.
Den första bok jag läste av henne var Caipirinha med döden, en av de första vuxenböcker vi läste i vår bokcirkel Bokbruttorna, som från början var en ungdomsbokklubb. Jag minns att jag tyckte om den, fascinerades av den, men inte var 100% såld ännu. Det blev jag dock efter att ha läst Busters öron, en av de bästa böcker jag någonsin läst. Helt galet briljant. Därefter har jag läst allt av Maria Ernestam och hoppas på att det snart ska dyka upp en ny bok. Då ska jag bannemej se till att få ett signerat exemplar!
3. Katarina Wennstam är briljant. Så är det bara. Bäst är hennes reportageböcker Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman, som beskriver hur våldtäktsoffer behandlas i Sverige. Vidriga och vansinnigt viktiga böcker och efter att ha läst dem försökte jag få alla andra att göra detsamma. Därefter har Wennstam skrivit en trio spänningsromaner, som alla handlar om utsatta kvinnor. Smuts, om en advokat, pappa och make som roar sig med prostituerade, Dödergök om misshandel och Alfahannen om sexuell makt. Viktiga ämnen och grymt bra böcker.
I vår kommer nästa bok ut. Den heter Svikaren och handlar om en grym idrottsvärld. Lite nytt fokus kan tyckas, men fortfarande verkar Wennstam fokusera på de svaga. På dem utan röst. Behöver jag säga att jag är superpeppad inför att läsa den? Tänkte väl det.
Veckans bubblare:
Jag vet inte om det egentligen finns någon mer författare som jag är sådär ohälsosamt förtjust i, men Aase Berg är på god väg att bli en riktig idol. Det krävs några fler lästa böcker, men det är lätt ordnat. Hon blir min trea och bubblare på samma gång. Har ni inte läst Människoätande människor i Märsta tycker jag att ni ska göra det bums. Liknöjd fauna är också riktigt vass.
En Katarina Wennstam har jag oläst här i hyllan, Dödergök. Det verkar ju lovande 🙂
Absolut. Sedan hör bok ett och tre ihop lite, men det funkar nog utmärkt att läsa dem fristående.
Jag har ju inte ens läst Voors ännu…
Då ska du börja med någon riktigt snygg, som Islossning eller kanske Sömnlös.
Håller med, det är de två böckerna som har ett litet spänningsmoment också, om man nu gillar sånt!
Men du, är Maria Ernestams senare böcker bra? Jag älskade Busters öron och Capirinha med döden. Men sedan läste jag Kleopatras kam och blev besviken på den (har den inte ens kvar i hemmet) och Alltid hos dig gav jag därför bort utan att ha läst den. Misstag eller inte?
Tycker de två senaste är väldigt bra, lite mjukare. Kleepatras kam är väl den minst bra, men jag tyckte om den ganska mycket också.
Jag älskar både Barbara Voors (favorit: Tillit till dig) och Maria Ernestams två första romaner, för mig slåss Caipirinha med döden och Busters öron om förstaplatsen och vinner beroende på dagsformen. Sedan tycker jag inte riktigt att hon lyckats nå samma nivå. Kleopatras kam skruvade något ett varv för mycket och blev på något besynnerligt sätt mer ordinär av detta, medan de senare romanerna varit lite för… oskruvade (de är bra men inte extraordinära). En helt annan sak med Maria Ernestam: jag har aldrig träffat henne men hennes syster har varit min chef så en del av sakerna som sägs i böckerna har jag redan hört.
Jag vet inte hur många gånger jag tagit ut Tillit till dig ur hyllan och tänkt läsa om den, men jag vågar inte riktigt. Saknar också den mer skruvade Ernestam, men gillade de senaste böckerna också!
Jag vågade läsa om den men det tog en del mod; vissa läsupplevelser vet man inte hur mycket de färgats av den man var då man läste.
Kanske jag ska våga.