Lisen tänker ofta på att det hade varit bättre att inte leva. Då skulle hon slippa fejka hela tiden. Slippa vara glad och låtsas att alla studentfester är skitroliga. Det är en månad kvar till studenten. Då gör en skolkamrat det som Lisen inte vågar. Han hoppar. Från ett parkeringshus som egentligen inte är tillräckligt högt för en garanterad död, men han lyckas.
På marken där han landade finns nu en massa blommor och hälsningar. Han är någon, men slipper vara närvarande. Ibland ställer sig Lisen vid kanten uppe på parkeringshusets tak och tänker att hon också ska hoppa.
Hon börjar skriva brev till han som inte finns mer. Berättar om sitt liv, sina rädslor och sina känslor. Hon försöker förklara hur meningslöst allt är och hur svårt det är att leva.
Jag har länge tänkt läsa något av Ingrid Olsson och att första boken blev Känslan av att hoppa är en ren slump. Den bara stod där när jag var på biblioteket med eleverna och fick följa med hem.
Jag är glad att jag läste Känslan av att hoppa. Det är en riktigt välskriven och vacker bok. Det är inte lätt att skildra känslan av hopplöshet utan att göra det antingen banalt eller totalt nattsvart, men Olsson lyckas helt klart i denna tunna bok med stort innehåll. Jag vänder mig dock emot att boken rekommenderas från 12 år, det känns lite väl tidigt med tanke på att personerna i boken snart tar studenten. Jag skulle snarare önska att läsarna är i alla fall 15 år.