Det finns en bok som jag följt sedan den var bara några tusen ord gammal. Jag har följt den medan den vuxit, åkt till lektör, skrivits om, rest till förlag, hittat ett förlag, blivit kortare och kortare och snart alldeles färdig.
I maj kommer den ut, Alltid du av Pernilla Alm, som numera bloggar här och ibland här. Kvinnan med så mycket energi att en duracellkanin skulle bli avundsjuk. Nästan hela tiden ska tilläggas.
Jag är säker på att det är en bra bok. Trots detta är jag lite, lite nervös att läsa den. Tänk om jag inte gillar den alls. Vad gör jag då? Jag som har så jäkla svårt att ljuga. Jag minns när jag skulle se en god vän uppträda för första gången. När hon kom ut på scenen och skulle ta första tonen i en sång höll jag andan. Redan efter några sekunder kunde jag andas ut. Klart hon var strålande. Eller när en annan kompis gav ut en bok. Då var jag också nervös i onödan.
Klart det kommer att bli skitbra Pernilla! Jag håller tummar och tår, men det behövs säkert inte.
Det är väl det som gör en vän? Att man säger sanningen, öven om den är lite obekväm. Konsten är väl att göra det på ett sätt som ändå blir positivt. Förstår ditt dilemma och hoppas att du varken behöver ljuga eller säga en obekväm sanning 🙂
Att ljuga ligger inte för mig, men jag är tämligen säker på att Pernilla skrivit en bra bok och att Pia tänker ge ut en bra bok!
Gulliga gulliga du. Vet du vad jag är orolig för? Att alla jag känner ska säga att de gillar den men egentligen inte gör det. Och så är jag orolig för att de ska säga att de inte gillar den och inte gillar den.
Vilket superfint inlägg, tack Linda. Tack. Blev nästan lite tårögd när du sammanfattade min resa sådär.
Egentligen är jag säker på att det är en bra bok, men ändå lite nervös. Stor käft och oförmåga att ljuga är ofta bra, men inte alltid. Det är ju faktiskt en jättestor grej både för dig och dina nära och kära.
Det förstås. Du kan ju göra som Malin Persson Giolito gör. ”Fint omslag!” Då vet man. Heh.
Ska vänta med att kommentera omslaget då…
Jag har också följt processen, vilket har varit mycket stimulerande och avskräckande. När jag först hörde talas om den frågade jag Pernilla vilken läsargrupp den riktade sig till och sa då att hon inte satte maig i den gruppen. Jag kommer givetvis läsa boken även om jag inte kommer gilla den. Min läsning får väl utgå från att jag fiktivt tillhör målgruppen och bedömma den utifrån det. Jag har också varit lärare och läst böcker som är utmärkta för målgruppen ungdomar men som jag numera som pensionär inte skulle befatta mig med. Det är väl så man ska läsa. Jag läser nu intensivt vad jag kommer över skrivet av Graham Greene och det är mycket som inte är av Nobelprisklass men mycket intressanta tidsdokument.
Visst är det så att varje bok ska läsas som den bok det är. Jag läser ofta ungdomsböcker som om jag tillhörde målgruppen. Gällande Pernillas genre så tillhör jag nog målgruppen ändå, trots att jag inte så ofta läser liknande böcker.
Jag forstar dig, jag ar alltid nervos nar jag laser nagot som ar skriven av nagon som jag kanner…men det brukar ju vara bra, om jag far saga det sjalv!