Det där med debutanter

Belinda Bauers Mörk Jord var riktigt bra, där håller jag med Annika som vill att vi berättar om bra debutanter vi läst. Annars har jag varit dålig på sådana det senaste och har t.ex. inte läst någon av de nominerade till Borås Tidnings debutantspris och så brukar det inte vara.

På årets läslista finns dock några bra debutanter. Elin Grelsson och Felicia Feldt hör till toppen och Zlatan får väl kanske kallas debutant trots att han ”bara” babblat. Under 2011 stiftade jag bekantskap med Kathryn Stockett vars Niceville var en av de böcker tyckte bäst om under förra året. 60 litterära agenter sa nej till den innan Kathryn Stockett slutligen fick napp och några av dem grämer sig säkert rejält.  Jag vill också lyfta fram Sara Ohlsson vars Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag inte bara har en fantastisk titel, utan också ett grymt bra innehåll.

Förra året läste jag också första böckerna av flera nu mer erfarna författare. De som var debutanter då boken kom, men inte är det längre. Som Audrey Niffenegger till exempel, hennes debutbok Tidsresenärens hustru är både annorlunda och bra. Och Sadie Jones som kämpade länge innan Den utstötte blev publicerad. Bra, annorlunda och nattsvart kallade jag den. Inte alls nattsvart, men likväl gripande var Johanna Lindbäcks debutbok En liten chock som var en bra bok, men slås av flera av sina efterföljare. Precis som det ska vara. Tänk vad tråkigt att aldrig utvecklas och inte nå upp till sin debut i de böcker man skriver därefter. Av Andrew Kaufman har jag bara läst debuten All my friends are superheroes och att säga att den var ovanlig torde vara dagen underdrift.

Det är spännande med debutanter. Inte bara för att man inte vet vad man får, för det vet man ju inte egentligen när man läser första boken av alla författare, utan för att det är så nytt och därmed lite sårbart. Det känns viktigare att läsa och skriva ordentligt om en bok som är den första. Både boken och författaren förtjänar det extra mycket.