Jag gillar de dramer jag läst av August Strindberg, kanske inte främst Mäster Olof, men definitivt Ett drömspel och Fröken Julie. Att de första boken jag läste i Strindbergsutmaningen var Till Damaskus är därför inte alls konstigt.
Huvudpersonen Den Okände är en medelålders författare som inte riktigt passar in. Strindberg själv kanske? Han rör sig genom pjäsen, både bokstavligt och bildligt och träffar bland andra Damen som han förälskar sig i. Vi får inte veta mycket om någon av dem, men klart är att Damen inte har så många förutfattade åsikter om Den Okände som så många andra.
Till Damaskus skildrar Den Okändes vandring mot ett nytt liv. Varför just Damaskus? För att visa på författarens omvändelse, likt Saulus som blev Paulus just på väg till Syrien.
Till Damaskus innehåller många religiösa funderingar och det är tydligt att det faktum att huvudpersonen inte bekänner sig till någon konkret sådan är ett problem. Om problemet är verkligt eller endast skapat av honom själv låter jag vara osagt.
Om jag vore kristen, skulle jag icke kunna fylla det första budet, älska min nästa såsom mig själv, ty då skulle jag hata min nästa. och det gör jag nog.
Den Okände tillbringar tid i ett kloster, men gör ganska klart att han inte vill ha någon barmhärtighet. Han mår dock dåligt av att ingen verkar vilja sitta vid samma bord som han.
Damen och försöken att finna en ärlig kärlek är dock det viktigaste temat tycker jag. De flyr för att gifta sig och Den Okände lyckas faktiskt vara riktigt avslappnad och lycklig i tre dagar, innan han åter börjar oroa sig för att lyckan ska ta slut. Ty Den Okände känner att lyckan inte ingår i hans livsöde.
Modern, Damens moder, är den som öppnar hennes ögon för vem det är hon verkligen gift sig med och Den Okände verkar få rätt i att lyckan aldrig kan vara för evigt.
Till Damaskus kallas för Strindbergs första drömspel, då verkligheten kombineras med det övernaturliga. Verket betecknar slutet av hans infernokris och det märks att det är en man ur balans som skrivit texten. Det är bra och rörande, men samtidigt svårläst och förvirrande. Det funkar ändå och jag tror att det är en pjäs jag kommer att läsa om. Än så länge tillhör den dock snarare ”böcker jag är glad att jag läst” än böcker jag läst och älskat”.