Veckans tematrio handlar om författare som vi ogillat trots att de borde funkat. Det händer ibland tyvärr. Senast när jag läste Jonathan Safran Foers Extremely Loud & Incredibly Close som verkligen borde vara en bok för mig av en författare som hypats högt och lågt. Jag kände dock absolut ingenting. Språket var knöligt, karaktärerna platta (med undantag för mannen som skriver på lappar) och historien ointressant. Jag blev extra besviken då jag var helt säker på att jag skulle få läsa en helt fantastisk bok.
Det finns författare som jag verkligen vill älska. Som är så engagerade, bra och viktiga. Nawal El Saadawi är en sådan författare. Tyvärr är den halva bok jag läst av henne vansinnigt seg. Jag kommer inte vidare och då är jag ändå extremt motiverad. Jag måste verkligen ge henne (minst) en chans till. Vad ska jag läsa då?
Och så en författare som jag skulle vilja förstå storheten med. Jag skulle vilja dras med i den magiska realismen och fnissa åt alla skrönor han berättar. Tyvärr är Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez något av det tråkigaste jag läst. Det är tråkigt.
Jag kan hålla med om Hundra år av ensamhet. Skönt att upptäcka att jag inte är ensam om det 🙂 Men jag tyckte andra halvan var bättre än den första i alla fall.
Jag läste den under en semester då antalet böcker var begränsat, annars hade jag aldrig läst ut den. Tycker att det är tråkigt då han är nobelpristagare, men jag är tveksam till att läsa mer av honom.
Novellerna Törst borde bota dig. Den är absolut inte seg.
Tack, ska pröva det!
Jag har för mig att jag gillade 100 år av… men det var gör-länge sedan jag läste den och jag kommer nästan inte ihåg något av den. Men har jag fel i att det inte var en traditionell dramaturgi, utan mer lite hipp som happ?
Tack för dina synpunkter. Jag har inte läst nån av dem, men Nawal El Saadawis Den stulna romanen finns på min inköpslista. Ska kanske låna den på bibliotek i stället. Marquez har stått i min bokhylla sen 80-talet, han kanske blir kvar där. Vad gäller Foers´ bok har jag på sista tiden sörjt över att den blev kvar på landet (hittebok i somras), nu när den är så omskriven på grund av filmatiseringen. Jag får ge mig till tåls till i påsk – om nu lockelselsen finns kvar.
Nawal får definitivt en chans till. Minst.
Jag trot att det ibland beror på vilket läge man är i. Ibland vill man ha något att bita i och andra gånger blir det lättsmälta böcker. Som när jag läste Beloved första gången, en kamp! Men när jag läste om den tio år senare var den fantastisk.
Visst är det så! De böcker jag inte fixar att läsa när jag är utvilad brukar jag dock inte ge en andra chans. Beloved var trög att komma in i, men håller med om att det är en fantastisk bok. Recension kommer imorgon!
Grandiost, hallucinatoriskt svammel och enfaldig dynga som aldrig borde ha fått lämna tryckeriet, Colombia eller ens den så kallade Nya Världen. Min (och din) tid är alltför värdefull för att kasta bort på den här smörjan. Bör kastas på samma trista hög som redan består av bl a Joseph Conrad (Mörkrets hjärta), Marcel Proust (På spaning), Franz Kafka (rubbet), Tolstojs (Krig och fred), Barbara Cartland, Kittyböckerna och Sveriges Kommunikationer årgång 1962 – särskilt avsnittet om Sovvagnsförbindelser i januari. Fy fan!
Hoppsan.