Tänk dig en tavla. En mycket vacker tavla med ett motiv som fängslar dig. Du vet inte vad den föreställer, men du vet att du älskar den. Att den väcker känslor hos dig. Att du inte kan få nog av den. Om någon ber dig beskriva den inser du att det inte går. Du vet bara att du inte kan sluta titta på den.
Ur tavlan träder personer fram. De är hunsade, slagna, förstörda, ägda. De har levt ett liv i fångenskap och vet inte hur det ska bete sig som fria. De vet inte, eller vågar inte, älska sina familjer då familjerna aldrig består. Någon där, någon säljs och någon blir faktiskt fri. De är slavarna som till slut finner frihet, men inte det liv de drömt om.
Starkast lyser Sethe. Hon som är slav. Hon som rymmer och tar sig till sin svärmor som hennes man köpt ett liv till. Ett liv i frihet. Hon som inte klarar av att låta sina barn leva som slavar och därför dödar dem. Tre barn försöker hon döda, men pojkarna överlever. De överlever med befinner sig ständigt på flykt från den moder som älskade dem mer än livet, men visade det på ett sätt som helt klart måste uppfattats som hotfullt.
Den som dör är Älskade. En liten flicka som älskade den brända undersidan på bröden. Flickan som dog och lämnade kvar en liten syster som drack hennes blod med modersmjölken. Systern som är den enda personen i boken som kanske kan skapa sig ett riktigt bra liv. Kanske. Denver heter hon efter en vit kvinna. Förhoppningsvis går det att bli en stark färgad kvinna trots att man är döpt efter en vit dito.
Sethe tas till ett nytt fängelse. Från plantaget till ett ”riktigt” fängelse. Hon kommer tillbaka och hon försöker skapa sig det nya, fria livet. Det hon längtat efter, men inte riktigt förmår leva.
Även Älskade kommer tillbaka. Som ett spöke, eller en vuxen kvinna. Sethe tror att hon är på riktigt, men kan hon verkligen vara det? Så kommer det sig att Sethe och Denver delar hus med ett spöke. Ett väldigt speciellt spöke och ett väldigt speciellt hus. Huset som är en så viktig symbol för den frihet som trots allt skapats.
Låter det obegripligt? Det är det på många sätt, men främst otroligt välskrivet och gripande. Med små, små minnesfragment till hjälp bygger Toni Morrison en historia utöver det vanliga. Vi får långsamt, långsamt förståelse för historien, för motivet på tavlan. Den är inte längre bara vacker, utan grym och definitivt svår att släppa. Älskade kräver definitivt sin läsare, men mitt råd till dig som läsare är att du slappnar av. Låt dig översköljas av fragmenten och var klar över att någon sorts helhet kommer att skapas. Kanske kommer din och min helhet inte se likadan ut, men en helhet blir det likafullt.
Toni Morrison skriver den afroamerikansk historien. Hon skriver samtidigt om den historia som de vita männen med makt skrivit. Den där USA är möjligheternas land, landet för fria människor där alla kan lyckas bara de kämpar tillräckligt mycket. En värld, strax före inbördeskriget, där de som varit slavar inte riktigt hittar sin plats i tillvaron. Det är ett första försök att börja om från början och leva på riktigt. Mycket har förändrats, men historien finns kvar. Om nuet ska kunna ändras måste även historien skrivas om. Då måste de utan röst få höras. Det är inte så att historien om normen är mest sann, bara mest utbredd. Frågan är hur vi skriver om den i efterhand?
Håller med Josefin på Nobelprisprojektet om att det är irriterande och kanske till och med lite pinsamt att påpeka att Toni Morrison inte bara är en av de största färgade författarna, utan också faktiskt en av de största amerikanska författarna. Den dagen författare är författare oavsett kön och ursprung har vi kommit en bra bit mot en vettigare syn på de historier som måste få berättas. Den vite mannen som norm är kanske än mer irriterande när det handlar om litteratur och vikten av att allas röster faktiskt får höras och dessutom bli lyssnade på.
Älskade har också blivit film. Jag vet inte om jag vågar se den. Jag är rädd att den förklarar för mycket och tar bort magin i historien. Någon gång kanske jag se den, men inte just nu.
Det var för ett tag sedan, kanske skulle jag läsa om, tyckte mycket om Toni Morrison.
Hur var det nu, har du redan läst En välsignelse? Jag får lite Isabel Allende-vibbar när jag läser Morrison, men utan det där evinnerliga berättandet, vilket jag tycker är bra. Morrison låter så mycket vara osagt, man får skapa sig en egen tolkning, och jag håller med dig, att låta en film konkretisera ens egen fantasi är nog vanskligt.
Ska ta tag i den… Ligger lite efter i planeringen minst sagt.
Ska förresten påbörja omläsning av Älskade nu. Kommer ihåg en hel del även om det var 13 år sedan jag läste den sist.
Gillar liknelsen med tavlan. Så var det ju. Jag kämpade emot lite i början, ville ”förstå” handlingen och boken, och det var inte lätt! Att låta de olika delarna bara hända, så blir det en helhet i slutet var ett mycket bra tips. 🙂
Det var svårt att släppa kontrollen, men helt klart värt det.
Det är drömskt, vackert, otäckt och skrämmande. Jag håller med dig, Toni Morrison är en konstnär.
En verkligt bra bok. Ville bara säga att jag tycker du borde våga se filmen. Den tar inte bort magin och lägger allt till rätta så att historien förstörs. Visade förresten filmen för en årskurs trea under en historialektion för ett par år sedan – filmen lämnade vissa elever helt oförstående, även om vi försökte diskutera den efteråt och varför vi tittade på den i samband med slavhandelslektionerna. I den engelska versionen använder Morrison ordet rememory – att åter minnas – eller vad man bör översätta det till. Jag tycker om det ordet och det visar på det som du skrev. De vars historia inte har blivit skriven, måste också få höras. Vi måste minnas dem också.