En ung kvinna sitter på Place de la Sorbonne och väntar på sin mamma. Modern är lite sen, men det är inget ovanligt. Hon kommer säkert. En timme går, två, tre. Dottern väntar tålmodigt.
Under tiden tänker hon tillbaka på sin uppväxt och den roll hennes mamma spelade i den. Hur sällan hon kunde lita på henne, men hur det ändå var omöjligt att sluta älska henne. Att sluta hoppas.
Nu är dottern 20 år. Vuxen. Fortfarande längtar hon efter en mor. Fortfarande väntar hon. Hoppas. Fortfarande är hon en liten flicka som längtar efter att bli älskad.
Vi ses på Place de la Sorbonne är Justine Lévys debutbok, utgiven 1996 av Forum och nyutgiven i något reviderad form av Sekwa förlag som också gett ut den andra boken om Louise som heter En ovärdig dotter.
Sällan har jag läst en bok som handlar om så lite och samtidigt om så mycket. På ytan händer inte mycket. Louise väntar, dricker en kaffe, äter lite, tittar säkert på klockan. Men på insidan, i tanken och i minnena målas en bild upp av en barndom som var allt annan en okomplicerad och en mamma som inte riktigt vet hur hon ska leva sitt liv.
Jag tycker mycket om Justine Lévys lågmälda sätt att berätta. Långsamt och trevande ger hon oss bit efter bit i denna på ytan enkla berättelse. Inga stora ord. Inga känslostormar. Bara en stillsam berättelse om en flicka och en kvinna som sällan befinner sig på samma plats.