Ännu en bok som alla verkar älska och som jag absolut inte fattar storheten med är boken med den coola titeln Extremely loud & incredibly close av geniförklarade Jonathan Safran Foer. Jag skulle definitivt inte påstå att den på något sätt lämnade mig oberörd, men det var farfadern som stannade kvar.
Huvudpersonen Oskar däremot blev jag bara trött på. Varför får någon för sig att dra runt stan med en nyckel? Visst förstår jag att han är fixerad vid sin pappas död och att han vill lösa mysteriet med nyckeln, men faktum är att jag ändå har svårt att bry mig.
För att inte tala om alla konstiga grafiska idéer som Safran Foer verkar älska, gjorde mig ännu tröttare. I lagom dos hade det kanske funkat, men det blev alldeles för mycket för min smak.
Ouch! Jag fastnade för boken mycket just för Oskars skull, jag känner barn som är som han … Och så gillade jag förstås de knasiga grafiska idéerna! 🙂
Har också träffat många sådana barn och ungdomar i mitt jobb, men tyckte ändå inte att han riktigt grep tag.
Jag stod också oförstående inför denna bok. Kom på att jag har väldigt svårt för barn som huvudpersoner i böcker, eller så vill jag bara komma på en anledning till att det var så stor skillnad mellan min och alla andras uppfattning. För jag älskar ju Aliide, Aliide så teorin håller inte riktigt…
Jag har inte svårt för böcker om just barn, snarare tvärt om. Kanske är det att stilen är så ovanlig som gör att man älskar eller hatar.
Själv älskade jag boken men däremot kommer jag att tänka på ”Oscar Waos korta förunderliga liv” som jag inte alls gillade och som alla verkar älska. Böckerna har gemensamt att huvudpersonerna heter Oscar men också att de har ett ungdomligt tonfall etc. Men nej, Junot Diaz-boken funkade inte alls för mig.
Och jag älskade självklart Oscar Wao… 😉 Tror som sagt att udda böcker inte lämnar någon oberörd.
Haha, ser man på! Nej det har du nog rätt i faktiskt. 🙂
Och jag gillade ingen av dem, trots att så många verkar älska. Fotnoterna i Oscar Wao drev mig till vansinne, Oscar i Safran Foers bok var bara outhärdlig.
Jag älskade fotnoterna, men så har jag ett alldeles speciellt kärleksförhållande till sådana. Kanske inte helt normalt… Trevligt att höra från dig förresten, känns som om det var länge sedan.