Fler artiklar ur Kvinnokonventionen som känns självklara och där vi i Sverige kommit ganska så långt:
Artikel 7 – Politiskt och offentligt liv
Kvinnor ska på lika villkor som män få delta i landets politiska och offentliga liv genom att bland annat vara valbara och ha rösträtt.
Absolut inga problem med detta nu. Under dagen kommer jag att skriva om några av kvinnorna som var aktiva i rösträttskampen i början av 1900-talet. Då såg det helt klart annorlunda ut.
Fortfarande behandlas dock kvinnliga politiker lite knepigt i media. Då Kerstin Hesselgren valdes in i Riksdagens första kammare 1922 kallades hon för ”ett oskrivet rosa blad” och fortfarande handlar mycket om rapporteringen mycket om yta och mer sällan om politik. Vem minns inte Mona Sahlins handväska?
Artikel 8 – Internationellt arbete
Kvinnor ska på samma villkor som män tillförsäkras möjligheten att företräda sina regeringar på internationell nivå och att delta i arbetet i internationella organisationer.
Även här klarar sig Sverige bra, men det var intressant som Jan Eliasson påpekade igår då han besökte skolan jag arbetar på, att han aldrig suttit mitt emot en kvinna vid något förhandlingsbord under något av sina medlingsuppdrag.
Artikel 10 – Utbildning
Kvinnor ska utan att diskrimineras garanteras samma rättigheter som män när det gäller utbildning, samma kvalitet på utbildning och samma möjligheter till stipendier och studiemedel som män. Läroplaner och skolböcker ska inte innehålla stelnade könsroller.
Sverige har en bra utbildning för barn, de flesta barn i alla fall. När det gäller skolböckerna finns det dock en del att göra…
Detsamma gäller i många delar av världen och då handlar det inte främst om skolböcker, utan att få gå i skolan över huvud taget. Alla barn i världen borde ha rätt till utbildning, men långt ifrån alla får någonting alls av den varan. Situationerna för flickor är ännu sämre än den för pojkar. Fattiga familjer som inte har råd att låta alla sina barn gå i skolan, prioriterar pojkarna.