Om stereotyper i barnböcker

Jag fortsätter min presentation av FN:s kvinnokonvention:

Artikel 5 – Stereotypa roller
Konventionsstaterna ska på alla sätt motverka fördomar, seder och bruk som grundar sig på att det ena könet är underlägset eller på stelnade könsroller. Familjeutbildningen ska erkänna att kvinnor och män har gemensamt ansvar för sina barns uppfostran och utveckling.

Jag kan inte låta bli att imponeras av att detta fanns med i en konvention som antogs 1979, samtidigt som jag blir bedrövad över hur mycket stereotypa roller fortfarande begränsar oss.

Jag skulle vilja lyfta fram några barnböcker för att illustrera detta. Först den mest diskuterade boken på länge, den sk. ”hen-boken” som väckt sådan debatt. För mig fyller ordet hen en lucka i språket och boken är dessutom väldigt välskriven och rolig.

En sådan bok skrämmer mig inte alls. Däremot höll jag på att avbryta kvällsläsningen igår då vi läste en av de böcker grabbarna O fick på bokrean, Håkan Bråkan och sagodagen av Sören Olsson och Anders Jacobsson. Vilken vidrig bok. Håkan Bråkan ser fram emot sagodagen på skolan där han ska vara riddare och döda trollfulingar som tar sig in i Saggolandet.

– Wow! säger pappa. Vad coolt! Att få kriga mot sådana monster. Det är ju det vi killar ska göra. Slåss och kriga mot odjur och rädda vackra flickor. Tuffa grabbgrejer!

Håkan Bråkan håller med om att han ska göra ”tuffa grabbgrejer”, men några tjejer ska han inte rädda. Tjejer är nämligen ”blä!”

Så kommer då Håkan Bråkan till skolan där fröknar och hjälpfröknar har en djävulsk plan. Alla killar ska nämligen få töntiga tjejroller i sagoteatern, medan tjejerna får de coola killrollerna. Självklart blir det ramaskri.

Håkan Bråkan blir fröken Kanin med prickig klänning och alla skrattar.

Okej, Olsson och Jacobsson avskyr säkert allt som andas genuspedagogik. Så kan de få känna, det är okej för mig. De tycker säkert att det bästa för killar är att få kriga och slåss och att den hemska skolpersonalen motarbetar och hånar dem. Författarna får tycka så, men att skriva en barnbok om det och därmed förstärka fördomar och stereotyper ännu mer är smaklöst.

Någon form av gemensam lek blir det till slut, men föraktet mot framför allt personalen, men också mot tjejerna på skolan genomsyrar boken. Jag tycker också att ”fröknarna” i boken beter sig märkligt, men att debattera genuspedagogik i en barnbok är inte okej.

En annan bok som också handlar om en maskerad är just boken Maskerad av Kristina Murray Brodin och Bettina Johansson där barnen tillåts vara kreativa. Visst blir det även där konflikt, men barnen löser det utan att håna varandra. Dessutom tillåts de klä ut sig till lite vad de vill. Det finns prinsessflickor där också, men också prinsesstigrar.

Jag tror tyvärr att Anders Jacobssons och Sören Olssons bild stämmer allt för ofta. Killarna vill vara coola och slåss, medan tjejerna vill vara vackra prinsessor. De stereotyperna behöver inte förstärkas. Istället behöver våra barn få se andra möjligheter och kanske våga bryta de stereotypa könsroller som fortfarande är allt för starka.