Jag anar en ny favoritförfattare

No och jag av Delphine de Vigan är en bok som tog sig rakt in i mitt hjärta. En bok som förvisso handlar om ungdomar, men definitivt funkar för vuxna. Huvudpersonen Lou påminner om Paloma i Igelkottens elegans. Udda, hyperintelligent och lätt att älska trots sin bristande sociala kompetens.

Lous familjesituation är långt ifrån idealisk. Hennes mamma är djupt deprimerad. Hon kommer knappt ur sängen, lyckas inte ens ta på sig kläderna under dagen eller äta middag med familjen. Än mindre umgås med sin dotter, som i princip är osynlig för henne. Pappan verkar också ha tappat stinget och lyckas inte stötta sin dotter något nämnvärt.

Lou har börjat skolan tidigare och är nu 13 år. Hon är både minst och yngst i sin klass. Visserligen har hon högt IQ, men har väldigt svårt att klara vissa basala saker, som att knyta skorna. I skolan ses hon som en kuf och ännu mer annorlunda blir hon av sin enorma rädsla för att tala inför andra. Den som konstigt nog verkar likna hennes mest är värstingen Lucas, som hon är hemligt förälskad i. Även Lucas har en minst sagt annorlunda familjesituation och de två visar sig ha mer gemensamt än ytan visar.

När Lou får i uppgift att hålla ett föredrag drar hon en vals om att hon har fått lov att intervjua en hemlös person. Läraren blir entusiastisk och Lou inser snart att hon kommer att ha svårt att slingra sig ur det hela.

I jakten på intervjuobjekt möter hon No, en ung, hemlös kvinna som håller till vid jätnvägsstationen. Hon låter sig bli bjuden på drinkar och går samtidigt med på att bli intervjuar. Sakta med säkert växer en vänskap fram mellan Lou och No. En vänskap som blir starkare och starkare.

Det här är en helt underbar bok. Jag älskar personerna som befolkar den och jag är djupt imponerad av de Vigans sätt att beskriva dem. Hennes språk är vackert, poetiskt och samtidigt både precist och konstaterande. Jag har svårt att beskriva det. Hur beskriver man de ord som tar sig innanför huden?

Delphine de Vigan låter ett barn beskriva vårt samhälle där en stor grupp lämnas utanför. Det är ett väldigt intelligent barn som gör oväntade kopplingar och drar oväntade slutsatser, men det är ändå ett barn med en stor naivitet och ett enormt hjärta.

No och jag har stått oläst i min hylla länge. Katastrof skulle jag säga, men jag är definitivt glad att jag äntligen fick tummen ur att läsa den. Nu ska jag gå vidare och njuta av de andra böckerna Delphine de Vigan har skrivit och dessutom slänga mig över debutboken Dagar utan hunger när den ges ut av favoritförlaget Sekwa i maj. Den är skriven under pseudonymen Lou Delvig och jag kan inte låta bli att fundera över hur mycket av Lou i No och jag som är baserat på författaren själv. Tyvärr kan jag inte franska, annars hade jag definitivt velat läsa även de böcker som ännu inte finns översatta. Jag tror att jag har hittat en ny favoritförfattare.