Rosa – Den farliga färgen

En hel bok om rosa, ska det verkligen vara nödvändigt? Rosa är väl varken mer eller  mindre än en färg. Något man kan måla sina blomkrukor i, drapera sin bebis i eller klä sig i till fest. En färg bland andra.

Är det något jag velat visa med denna bok så är det motsatsen. Rosa är inte vilken färg som helst. Den bär på väldigt specifika budskap som kan upplevas som både besvärliga och bekväma, njutningsfulla och obehagliga.

 

Det var ett bra tag sedan jag läste ut Fanny Ambjörnssons mycket välskrivna och intressanta bok Rosa – Den farliga färgen. Den har snurrat i mitt huvud och jag har tänkt att det är värd ett skitbra blogginlägg. Resultatet har blivit exakt 0 ord.

Så jag sänker kraven på att det jag skriver på något sätt ska vara revolutionerande och briljant. Istället ska jag bara försöka samla mina tankar.

En hel bok om en färg, hur skriver man det egentligen? Jag kan inte låta bli att imponeras av Ambjörnssons förmåga att finna logiska fortsättningar på resonemang, vilket gör att absolut ingenting känns krystat eller på något sätt som en utfyllnad. Tvärtom är det här en riktigt intressant bok som på ytan handlar om en färg, men egentligen om så mycket mer.

Boken tar sitt avstamp bland småbarnsföräldrarna. De som säger sig vilja ha bebisdöttrar som inte är allt för rosa, men som tar emot gulliga kläder de får i present och konstigt nog använder dessa på speciella tillfällen. Historien om fotograferingen av en grupp bebisar, där alla flickor var klädda i rosa och en pappa till och med föredrog att fotografera sin dotter naken, framför att låta henne ha på de kläder hon hade. De icke-rosa kläderna.

Att rosa skulle vara en färg för tjejer är en ganska ny konstruktion. Att det skulle vara en färg som signalerar svaghet är definitivt en ny konstruktion. Många försöker att återta den rosa färgen och många feminister har börjat använda mörkrosa symboler som definitivt inte används för att signalera svaghet.

Båda mina söner har haft rosa perioder. Lillebror har aldrig riktigt kommit ur sin. Däremot har båda varit tveksamma ibland, då de lärt sig att omgivningen inte riktigt tycker att färgvalet är okej. Det är inte direkt subtila signaler som sänds ut för att visa att rosa är en färg för tjejer. Att besöka en klädaffär eller en leksaksaffär för den delen lämnar ingen osäker på vad som är okej för killar och vad som är okej för tjejer. Det är inte okej, som min kollega skulle säga. Och det är det sannerligen inte.

Ta bara den senaste tiden lego-diskussioner där någon käck chef försöker förklara bort företagets könsstereotypa produkter i Debatt med att det står killar och tjejer fritt att välja. Riktigt så enkelt är det inte. Stackars Ylva Hällén som behövde debattera med en naiv student som helt backade upp lego.

En parentes. Åter till boken. Det finns många intressanta trådar i den. Hur är det egentligen med rosa på män? Rosa skjortor, ljusrosa då, kan signalera makt och används av en del män med just makt. Annars kan rosa signalera svaghet, att man förlorar sin manlighet, och/eller att den som bär rosa skulle vara homosexuell. Jag gillar berättelsen om pappan som älskar att klä sig i rosa och de helt befängda reaktioner han får.

Rosa – Den farliga färgen är både seriös och vetenskaplig, men samtidigt väldigt underhållande. Många intervjuer med människor som visar på fördomar, lever mitt i dem och ibland bryter mot dem. Det finns också samtal med en hel del som inte alls tycker att det finns något problem med synen på det rosa idag.