Mia och Mirjam är fjorton år. De drömmer om att bli äldre och målet är att komma in på stans coolaste gymnasium och där gå estetiska programmet. De vill bli speciella, annorlunda. De vill göra ett avtryck.
Att vilja vara vuxen är ett viktigt tema i boken. Inte sällan gör Mia och Miriam saker som kanske inte riktigt passar sig för en fjortonåring. Inte minst är Mirjams förhållande med den 40-årige frånskilde Peter riktigt osmaklig. Vad är han för en idiot som ligger med en 14-åring? Har han ingen koll alls?
Mia och kompisen Karl börjar spionera på Peter för att få reda på vem han egentligen är. Någonstans vill de konfrontera honom, men de vågar inte. De försöker få Mirjam att bryta med honom, men hon vill inte alls lyssna på dem. Hon tror att hon är kär och han säger att han älskar henne.
Även Mia söker och finner kärleken i den några år äldre Vlad. En mer oskyldig historia. Tonårskärlek som känns och gör ont. Alla känslor som snurrar i en och alla funderingar kring vem man är, om man duger, om man är kär, om man hittat den rätte.
Samtidigt som de drömmer om att bli vuxna är Mia och Mirjam fortfarande så himla små. Jag älskar till exempel avsnittet när de börjar leka med Mirjams gamla barbiedockor som fortfarande finns kvar i hennes rum. Något som de svär att aldrig berätta för någon annan.
Jag vet att jag och några kompisar smög ut en ganska sen kväll när vi måste varit 14 och åkte pulka. Snön hade kommit och vi ville så gärna åka, men vågade inte göra det på dagen. När vi sedan spelar fram tiden några år var det barnsliga inte alls pinsamt. Som 18-åring är det helt okej att åka pulka. Just kontrasten mellan att vilja vara vuxen och fortfarande vara barn är väldigt tydligt beskriven i boken. Jag känner riktigt frustrationen.
Egentligen är det lite orättvist mot Lina Arvidsson. Jag har läst två vansinnigt bra ungdomsböcker och jämfört med dem är Det borde finnas regler inte fantastisk. Samtidigt är det en väldigt bra bok för ungdomar, som verkligen är skriven för ungdomar. Inte så himla tillrättalagd och politiskt korrekt. Språket är underbart och jag kan riktigt höra Mias och Mirjams röster. Och Karl. Jag älskar Karl. Han är så härligt nördig och alldeles underbar.
Det borde finnas regler är en bra titel, för visst borde det finnas regler för hur kompisar får agera, hur lärare får vara, hur mammas nya kille får vara och för hur alkoholiserad en pappa egentligen får bli. Dessutom finns det regler som äckel som Per borde följa, regler som faktiskt är lagar. Annars är det väl normerna som står i centrum och det normala, som ibland är avundsvärt, men ofta något att bryta mot.
Det märks att Lina Arvidsson är estradpoet. Orden liksom smattrar fram och meningarna tar de mest oväntade vändningar. Ofta är formuleringarna träffande och jag skrattar högt flera gånger. Så ja, det här är en bra bok. Det är det. Nu lämnar jag över den till en elev på IA och hoppas att hon gillar den också.