Möte med den vilda

Igår  var jag och mamma på författarfrukost med Birgitta Stenberg. Vilken fantastisk dam. Både rolig, klok och charmig. Hon berättade frispråkigt och inte helt utan både ironi och distans om sitt liv och sina böcker.

Birgitta Stenberg är extra aktuell, då filmen Alla vilda haft premiär. Hon berättade hur hon sett filmen på Hagabion och undrat varför publiken var tårögd? Hon förstod inte själv. Filmen ska gå på SVT och då om inte förr tänker jag definitivt se den. Hon säger att den var rolig att se, men saknade allt det roliga som inte var med, då filmen bara är 58 minuter. På dvd finns extramaterial, så den uppmanar hon oss att införskaffa.

Filmen ska till Cannes, fascinerande tyckte hon och extra stolt var hon över att Robert de Niro har tagit den till USA. Han såg den i Berlin och ville ha med den på sin filmfestival Tribeka Film Festival i april. Tyvärr har hon inte träffat honom och att döma av hennes leende är det något hon önskar.

Alla vilda tog 3 år att göra.  Att filma är mycket väntan säger hon, men verkar ändå nöjd med att få filma i Paris och återuppleva alla minnen. Främst kanske engelsmannen som hon var förlovad med i många år. De sågs nästan aldrig. Hon var ute med kvinnliga vänner. På universitetet i Göteborg finns 200 brev samlade som skrivits av henne och honom. Vad spännande det vore att få läsa dem!

Filmen hade premiär på Kvinnodagen den 8/3 och han kom dit. Det var hans födelsedag och hon påpekade att det också var Internationella Kvinnodagen. ”What’s that?”, undrade han och det, menade Stenberg, säger det mesta om honom. Sagt inte helt utan kärlek ska påpekas. Hon berättade också om vad han sagt när de bröt förlovningen och hon gav tillbaka diamantringen. ”Was it really that small?”, frågade han då. Han var dock väldigt trevligt och hennes mamma var förtjust, men höll det gjorde det inte. Hennes stora kärlek var istället maken Håkan.

Stenberg läste ur sin bok Eldar och is.  Om den första kärleken.

Hon börjar med att berätta att boken består av tre delar, om hennes mormor, mamma och om henne själv. Den självbiografiska delen var först skriven i jag-form, men gjordes om till tredje-person efter att förlaget önskat det. Det blev då en helt annan historia.

I hennes röst anas en viss bitterhet och än tydligare blir den då hon talar om hur det blivit problem med distributionen av boken. Jag fick dock äran att köpa just det exemplar hon läste ur. Det kändes verkligen speciellt. Jag skriver bara mitt namn och ingen hälsning, så får du mer för den om du vill sälja den, sa hon till mig med ett klurigt leende.

Åter till boken där Birgitta är väldigt ung. Det fanns 14 grabbar som fick henne att tappa andan, men viktigast var Sundman. En riktig värsting som begick inbrott. Varje bedrift för honom var hennes seger. Hon älskade tjuven Sundman. Hon förföljde honom runt stan. Väntade utanför hans port.  Hon fick 11 anmärkningar den här terminen och bara två hade inte med Sundman att göra. Hon drömde om att han skulle bryta sig in i deras hus och ta allt de ägde.

En dag vände han sig om, ”Varför hänger du efter mig jämt?”, frågade han. Rösten gjorde henne besviken, men det var hennes älskades röst. ”Jag vill va med dig!”, svarade hon.

Han lät henne då gå vidare snett bakom honom och bjöd med henne hem.  Får jag veta hans förnamn Sundman? För du är väl Sundman? Men nej, det verkar inte så. En annan är Sundman!

Hon berättar att hon är 12 och då ber han henne gå. Han lovar att hälsa om det sågs. Hon lovar att inte följa efter honom. De håller båda vad de lovat.

Vidare berättar Stenman om sin mormor som fick utbilda sig till lärarinna. Hon blir gravid med prästen då hon jobbar i Norrland och efter att ha sett en bild av honom kan Birgitta inte tänka sig att hon verkligen blir kär i honom.  När hon skriver tänker hon åt sin mormor, som sig sig och låter henne bli kär i prästens fru. Så skapas ett triangeldrama.

Mormodern blir sedermera bortgift med den bästa drängen på faderns gård. I Västergötland. Mamman är oäktingen. Och hennes dotter är Birgitta. Någon dotter, eller son för den delen, blev det inte för Stenberg själv. Ett mycket medvetet val säger hon själv. Hon har alltid varit en person som ställer sig utanför, som inte följer alla regler och är därför noga med att inte föröka sig, ett barn är värt mer omsorg än hon kunnat ge. Medvetna val. Andra får tycka vad de vill.

Stenberg erkänner att hon ibland gjort väldigt dåliga val. Ofta helt medvetet för att hon varit nyfiken på vad ett oväntat svar får för konsekvenser. Hon berättar om hur hon som 18-åring blev  älskarinna till en kines, för att kunna betala tillbaka pengar till en amerikan. Hon tänkte att det kunde vara intressant att uppleva hur det var att bli såld som kvinna i ett patriarkat. Inget bra val insåg hon snart och gjorde slut.

Han trodde att det var för att han var kines. Så var det inte alls. Hon började dock fundera på vad som skulle hända om hon sa ja och sa ja. Hon blev sedan jagat ända till järnvägsstationen. Hon försätter sig inte sällan i prekära situationer helt medvetet av nyfikenhet. På samma sätt som hon hela tiden samlar repliker istället för att riktigt vara delaktig i samtal. Hon lever för att uppleva och skriva tycks det.

Är det hon skriver sant? Broderar hon? Det är självbiografiska romaner. Nu skriver även gubbarna bekännelselitteratur och då har genren fått högre status.

Att gå tillbaka i sitt liv genom att skriva och nu genom att filma är mer spännande än obehagligt. Hon beslutade 1951 att göra en serie böcker om sitt liv och hur det är att leva som en person som hon i ett patriarkalt samhälle. Hon berättar därefter om hur manliga kritiker förhållit sig till henne och Kerstin Thorvall bland andra och visar med all önskvärd tydlighet hur illa hon tycker om dem och andra som tvingar in kvinnor i en roll de inte bett om. Kvinnor hålls på mattan genom skam, säger hon argt. Bit huvudet av skammen för att må bättre.

Birgitta Stenberg blev refuserad av Bonniers 1951 då hon skrev om ett lesbiskt par som levde som vanliga människor och hade vanliga problem. Det fanns ingen heterosexuell man som räddar dem. Hon valde mellan att ta livet av sig eller skriva en ny bok. Hon valde det senare. Nu har  Fritt förfall givits ut av Normal förlag.

Birgitta Stenberg bor på Åstol sedan 1965 och fortfarande hälsar inte pingstvänner alltid om de inte är ensamma. Hon lär sig dock hemskt mycket av dem. Det är bra med motstånd. Bra att ha dem tätt inpå sig. Det handlar inte om fiender, utan om olika sätt att vara.  Olika sidor av samma ö.

Det är mycket intriger. Så mycket att polisen på Tjörn tog avsked. Spännande dock att bo på en ö och få följa människor som föds, växer upp och kanske också dör. Kan inte skriva om ön, för hon vill gärna bo kvar. Religion är fascinerande och kontroversiellt.

Därefter talar Stenberg om boken Allt möjligt om bin. Fick ett år ett ton honung, men det var knappast det normala. Bara 3% kvar av världens bin och det är en katastrof. Hon talar om sorgen över att inte längre ha bin. ”Man blir så fäst vid dem”, säger hon sorgset, och jag har svårt att förstå, men blir ändå rörd. När Stenberg berättade om gemenskapen med lugna människor som biodlarna är förstår jag hur viktigt det varit för henne. Det var en god period i livet. Bina behövde henne i en period då hon kände sig väldigt oviktig.

I boken finns en text om en nässelfjäril som kanske var modern som kom för att säga adjö. En fjäril med en skada på vingen, liksom modern varit skadad. Birgitta och Håkan, maken, lovade att de skulle försöka komma tillbaka på något sätt när de dött.

Birgitta berättar om hur hennes mor blivit opererad av en läkare som av misstag skurit henne i mjälten och sytt ihop utan att märka. Modern förblödde och trots att det upptäcktes i tid för en ny operation, klarade hon den inte. En annan kvinna berättar för Birgitta att hennes mor blivit opererad av samme läkare, som av misstag skurit sönder levern. Då fanns ingen Lex Maria och en anmälan kom bara till överläkaren och inte ett steg längre.

Varje rationell människa säger att man inte kan ha kontakt med de döda. Hon är dock ganska säker på att det går. Dels modern i form av en nässelfjäril, men också maken. Vinglas som går sönder utan förklaring. Någon säger till att hon ska köra långsammare.  Sedan springer en älg över vägen. Hon klarar sig.

Vidskepelse eller önsketänkande måhända. Hon tror likafullt på kontakten mellan levande och döda som stått mycket nära. Få vågar berätta för att inte bli sedda som galna.

Just nu håller Birgitta Stenberg på med två nya böcker. Hon har bland annat en idé om en bok med dikter och illustrationer. Låter himla fint tycker jag. Åsa Moberg ska hjälpa henne med urval. Stenberg har illustrerat Adams bok. Tjänster och gentjänster måhända.

Stenberg talar om Allvarligt talat med Märta Tikkanen, där hon ibland känner att hon förväntas ge goda råd som en snäll gumma. Då tänker hon på hur farligt det är att ge goda råd. Själv rådde hon någon att skilja sig, han gjorde det och frun tog livet av sig. Var försiktig med vilka råd du ger, säger hon flera gånger.

Hade hon velat ha en dotter som gjort som du?, frågar någon och hon svara att hon brukar säga till sina elever på skrivarkurser att skita i vad andra tycker utan bara skriva ner det. Att se det som ett sätt att bearbeta och göra det till litteratur.

Hon råder alla att skriva ner allt oavsett vad man är rädd för. Också oavsett om man är en skrivande person eller inte. Inte för att någon ska läsa, men för att få det ur sig.

Hon berättar om kollega som inte ville skriva om hur det var att leva med en dotter som var psykiskt sjuk. Birgitta gav hen rådet att skriva ner det ändå. Boken publicerades när dottern dog. Dottern som tog livet av sig.

Hur var det med Stenbergs egna rädslor? Mamman dog innan Birgitta publicerade Kärlek i Europa. Boken om narkomani fick hon lova att inte läsa. Hon kanske gjorde det, sa Stenberg, men hon kunde i alla fall inte diskutera den med mig.